Härom dagen satt jag och min man satt och tittade på bilder från bebistiden. Dottern visar upp idel leenden. Hon ser ut som världens nöjdaste bebis. Då utbrister maken "När jag ser bilderna undrar jag varför vi inte njöt mer." Och visst kan jag tänka detsamma. För ser man bilderna så framstår hon som glad och harmonisk.
Det är tur att människan är funtad så att vi hellre mins roliga saker än de jobbiga. När jag var barn var det alltid snö om vintern. Jag minns inte en julafton utan snö. Och somrarna var varma och soliga. Men självklart var det inte alltid så.
När dottern var bebis var jag och min man ständigt trötta med mörka ringar under ögonen (tack gode gud för concealer!). Jag skulle tro att det är så det är för de flesta småbarnsföräldrar. Sen kan man uppleva tiden olika. Vi är olika som personer och vi får barn med olika personligheter. Spädbarnstiden för mig var en tid av sömnlöshet (för samtliga familjemedlemmar), magont (för dottern), kostrestriktioner (för mig), kräkningar till förbannelse, förkylningar, frustration och ett visst mått av desperation. Vi hade inte vad man kan kalla en nöjd bebis. Det var liksom inget som gick smidigt alls. Så att vi inte riktigt kunde njuta av bebistiden känns inte jättekonstigt.
Nu känns det självklart att hon var som hon var som bebis. Hennes personlighet lyste igenom tidigt - bestämd, framåt och uttrycksfull. Och ännu mer bestämd. Skillnaden är att nu kan hon uttrycka sig, både fysiskt och verbalt. Jag skulle inte vilja ha det på något annat sätt, för då vore hon inte hon, men det var ingen barnlek!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar