onsdag 25 april 2012

Att sålla bort de mindre bra minnena

Härom veckan pratade jag med en vän om graviditeter. Om våra egna och graviditeter generellt. Jag kom på mig själv med att säga att jag hade en ganska lätt graviditet. Sen började jag skratta.

Visst överlevde jag min graviditet, något annat kan ingen påstå. Men sen var det de där detaljerna, som mitt låga blodtryck som tidigt gjorde att jag fick lägga ner träningen. Det i sig var rätt tufft eftersom jag var van att träna 3 och ibland 4 gånger i veckan. Men värre kan man ha det. Så kom sammandragningarna runt vecka 17 och gjorde mina dagar mer spännande. Det var dock först flera veckor senare som poletten ramlade ner. Det var alltså därför jag inte kunde promenera i mer än tio minuter innan jag var tvungen att pausa lika länge innan jag kudne gå vidare. Där ser man. Sen kom foglossningen. Det tog ett bra tag innan jag förstod att anledningen till att jag inte sov om nätterna hade med det att göra (självklart gjorde de 5-6 turerna till toaletten också sitt). Jag låg nedbäddad bland mjuka kuddar i hopp om att höfterna skulle vara mig till lags under natten. Men det hjälpte föga. Ont gjorde det. Dock bara på natten. Sen kom ännu mera sammandragningar som gjorde så att barnet nästan såg dagens ljus redan i vecka 32. Det hade vi inte räknat med. Det blev ett antal dygn på BB innan det var dags att åka hem och fortsätta att vila. Inga större utsvävningar var tillåtna (tänk vad ett besök till den lokala ICAbutiken kan förgylla ens vecka). Vi skulle vara glada om barnet stannade kvar i magen i 1-1,5 vecka till fick vi veta. I panik fixade min man det sista inför vårt barns ankomst. Sen väntade vi.

Första två veckornas väntan gick bra. Jag var orolig för att barnet skulle komma för tidigt och låg tålmodigt stilla i soffan, ätandes praliner. Sen ledsnade jag. Jag var så uttråkad att jag hade kunnat självdö där i soffan. Efter 36 fullgångna veckor tänkte jag att barnet lika gärna kunde komma ut. Så jag levde "som vanligt". Började göra små utflykter - fika med vänner, shoppa lite bebissaker, käka middag lite här och där. Och jag väntade. Och väntade. Och väntade. Ackompanjerad av sammandragningar, foglossning och sura uppstötningar. Först i vecka 42 behagade hon komma ut, med buller och bång. Med blodförlust och ett väldans ömt underrede som resultat. Ja, och så fick vi vår bebis förstås.

Men det är klart, visst hade jag en ganska lätt graviditet. För allt beror väl på vem man jämför med. Och vad man minns. Det har ju gått några år vid det här laget så det som kändes mindre bra har bleknat.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar