Jag brukar dra mig för att köra bil i Stockholm. Det är inte trafiken i sig som gör det utan att jag inte hittar. Det är dåligt skyltat mest överallt så varje biltur slutar med att jag irrar runt och svär i bilen för att jag hamnat fel. Igen.
När jag blev sjuk i somras fick jag en legitim anledning att inte köra bil. Det var inte tal om att jag skulle sätta mig bakom ratten när jag fick sjuk ångest av att resa mig upp från soffan, såklart. Men allt eftersom jag blev piggare kom maken med små hintar om att jag kanske borde börja köra igen. Han är väl inte särskilt road av att köra varje gång vi ska nånstans. Så för ett par månader sen mer eller mindre tvingade han mig att köra. Och det gick såklart jättebra, även om jag fick ett visst stresspåslag. Men efteråt kändes det bättre att tänka på bilkörning.
Idag skulle jag köra till norra delarna av stan för att köpa färg och tillbehör för att måla om sovrummet. Det var inte utan att det tog en stund för mig att somna igår kväll. Troligtvis en kombination av inspiration inför målandet och nervositet inför bilkörningen. Imorse kollade jag kartan noggrannt innan jag gick ut och tänkte att det borde vara enkelt att hitta. Jo tjena. Efter en timmes bilfärd (jag borde ha varit framme efter max 20 minuter) cirkulerade jag i en relativt bekant stadsdel utan att hitta den där jävla färghandeln. Till saken hör att jag inte hade min mobil med mig, så jag kunde inte ringa min vän som rekomenderat mig just den butiken. Så jag gav upp och körde mot Måleributiken i Alvik istället. Längs med Drottningholmsvägen, som normalt sett består mestadels av krypkörning och en jäkla massa bilar, kom jag på mig själv med att sitta och njuta av musiken i bilen. Jag tror att jag är botad!!
Nu ska jag sätta igång med förarbetet. Bilder kommer!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar