torsdag 3 maj 2012

Ibland älskar jag inte riktigt SL

Tänk dig följande scenario - det är småkyligt ute. Du är lite sen till jobbet och går med raska steg mot närmsta tunnelbana. Du åker ner under jord och ser ett tåg som just kommer in till plattformen. Du springer sista metrarna och hinner precis innanför dörrarna innan de stängs. Du ler i triumf. Det är fullt i vagnen men du ser en sittplats en bit bort. Det är trots allt ett antal stopp kvar innan du är framme så du vill gärna sitta ned. Du går mot sittplatsen och blir glad när du inser att du hinner norpa den före någon annan. Du känner dig lite frusen. Du sätter dig ner och väntar på att känna hur sätet värms upp. Men den där varma känslan infinner sig aldrig. Istället känner du hur din ändalykt blir allt kallare.

Här nånstans ler du definitivt inte längre. Nu inser du istället att sätet du sitter på av en eller annan anledning är vått. Det kan vara allt ifrån vatten, kaffe, coca cola, välling, kiss eller kräk. Du har inte möjlighet att vända hemåt och skrubba dig ren från okänd vätska och bränna byxorna på bål. Och du har ingen större lust att försöka lista ut av vilken anledning sätet är vått. Istället reser du dig upp och står tills du kommer fram. I dina numera fuktiga byxor. Och du förbannar hela kollektivtrafiken och funderar åter på att börja cykla till jobbet.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar