Sminktipset

Jag läste en gång i något glossigt magasin en artikel om smink. Jag kommer inte längre ihåg så mycket av den förutom att det stod en massa om vad för smink man "ska" ha hemma. För att överleva typ. Hade man inte detta smink hemma i badrumsskåpet kunde man lika gärna lägga sig ner och dö. Det jag hakade upp mig på (förutom budskapet att man tydligen måste sminka sig dagligen) var en mening om när det var dags att kasta sminket i soporna - när man inte längre kommer ihåg när man köpt produkten. Perfekt! Jag kommer med andra ord aldrig behöva slänga bort något från min sminkväska eftersom jag kommer ihåg när jag köpte varenda grej. Det är inte för att jag använder upp allt smink och handlar ofta. Nej, det handlar om att jag köper smink så sällan att det vore en omöjlighet att glömma bort när, var och hur det inhandlades. Så jag är safe.

Nu har jag hamnat i en period då jag ägnar så lite tid jag bara kan åt att göra mig i ordning. De dagar jag jobbar dagpass börjar jag klockan 7. Jag går hemifrån 06:20. Om jag duschar kvällen innan, skippar att sminka mig och dricker kaffe på jobbet kan jag kliva upp 05:45. Upp med håret, på med glasögonen och undvika speglar så slipper jag se att jag ser levande död ut. Bara halvdöd. Under semestern, och då särskilt när jag befinner mig på landet, har jag inte ens med mig något smink.

Jag brukar återgå till att vardagssminka mig igen efter några veckor (eller i det här fallet månader). Men då behöver jag inte ge mig ut för att köpa nytt smink i alla fall enligt vad jag läst mig till i det glossiga magasinet.

Det går utför

Jag misstänker att jag vart på landet för länge. Det jag ser omkring mig börjar så sakta normaliseras. Jag åker och handlar på den lilla icabutiken i oborstat (och otvättat) hår, iklädd hemmakläder. Får semesterfeeling. Så idag har jag köpt något jag länge sagt att jag aldrig någonsin kommer ha i min ägo. Något jag skytt som pesten och förkastat totalt. Jag har idag köpt ett par foppatofflor. Jo, det är sant. De är oäkta dessutom. Bara en sån sak. Men jag har liksom insett att de är rätt praktiska att ha på landet. Dessutom passar de min i övrigt nedklädda stil för tillfället. Jag misstänker att det här betyder att det är dags att åka hemåt.

Kärlek på stand by

Jag fick en fråga av en vän hur min och min mans förhållande påverkats av att vi blivit föräldrar. När jag fick frågan var vårt barn närmare ett år och jag kommer ihåg att jag inte riktigt visste vad jag skulle svara. Inte för att vi hade det dåligt. Snarare för att jag kände att vårt förhållande var underordnat för stunden. Vi var båda trötta av sömnbrist, ett aktivt barn, jobb och att försöka komma igång med vardagslivet att ingen av oss hade orkat fundera över vårt förhållande om vi så velat. Vi var ett väldigt bra team runt barnet. Hade vi inte varit det kanske jag hade omvärderat saken. Men där och då var det rätt ointressant för min del. Vi var satta på stand by.

Småbarnsåren är en påfrestning för de allra flesta förhållanden. Jag skriver de allra flesta eftersom att det säkerligen finns de som hävdar motsatsen. Man upptäcker både önskvärda och mindre önskvärda egenskaper hos varandra. Och sig själv. Man lever tillsammans i ett töcken av amning (eller flaskmatning för all del), mer eller mindre sömnstrul, nya känslor runt föräldraskapet (och nya relationer till många i bekantskapskretsen) som ska hanteras och att lära känna denna nya människa som gjort entré i ens liv. Och man ska hitta ett sätt att förhålla sig till sitt nya liv. Och mitt i allt detta är det inte det minsta svårt att hitta helt outforskade områden att bråka om.

Men tiden går snabbt när barnen är små och plötsligt hinner man med varandra igen. Inte i samma utsträckning som tidigare men man kan ju inte få allt här i världen. Jag kan se saker som påverkats både bättre och till det mindre bra sedan vi fick barn. Helt klart är det annorlunda. Det finns inte på långa vägar samma tid att spela på, vare sig till aktiviteter var för sig eller tillsammans. Man får tänka om helt enkelt. Prioritera om och tänka på att var sak har sin tid.

Men flytta på dig då!!

Jag drabbas ofta av lätt ilska när jag kör bil, över andra bilister såklart. Hittills har jag tyckt att jag döljer det rätt bra. Men uppenbarligen har dottern snappat upp det. "Hur kör du egentligen?" och "Men vad gör du?!" sagt med mycket irriterad, hög stämma hördes i lekparken när hon låtsades köra bil härom dagen.

Idag kör vi norrut. Så länge jag kör på motorväg går allt fint. Samtliga bilister kan lalla på i sin egen takt. Men så kommer dessa enfiliga vägar med sporadiska omkörningsfiler. Då får jag krupp. Jag irriterar mig på människor som kör med farthållare, inställda på 5km/timmen mer än tillåten hastighet. Detta gör att själva omkörningarna tr 100 år. Det är lång tid. Så är det de allmänna idioter som envisas med att köra om andra och köra in just framför bilen de kört om, så att den omkörda bilen får bromsa in kraftigt. Och de som inte använder blinkers. Dessa förare blir allt vanligare ju längre norrut man kommer. Sen är det långtradare. Och husvagnar. Och hästtransporter. Får man inte köra mer än 80 km/tim (eller om det är 90) borde man hålla sig ifrån både motorvägar och 110-vägar. Eller köra nattetid. Jag blir deprimerad om jag tvingas köra 80 på en 110-väg. På allvar. Eller rätt irriterad i alla fall.

För ordningens skull bör jag tillägga att jag inte tar några risker trots min irritation. Jag är trots allt en ansvarsfull mamma och medtrafikant. Men jag svär däremot en del. Och skakar på huvudet.

Roar sjukt barn

Efter två dagar av pip istället för prat kom det inte som någon jätteöverraskning att barnet imorse klagade på ont i pannan och tempen visade sig nosa på feber. Piggare stunder varvas med plötslig gråt. Och nattsömnen är således rätt kass för oss båda.

Ett ljus i smeten är en present som barnet fick härom dagen - ett ägg som placeras i ett vattenglas och efter 48 timmar kläcks ägget och en sköldpadda tittar fram. Vi har tittat och funderat över vad som kommer att komma ut ur ägget i två dagar. Imorse hade sköldpaddan kommit ut.

Vi har även åkt snabb sväng till en loppis och köpt en gräsklippare till det sjuka barnet så att hon har något att roa sig med de piggare stunderna. Nu hoppas vi åter på ett snabbt tillfrisknande!

I lugn och ro

Vi bor mer eller mindre på vattnet, med alla bekvämligheter man kan behöva. Förutom fungerande bredband. Och frånvaron av mobilnät. Men det är liksom en del av att vara här - i stugan. Det finns inte så många distraktioner utan man får så lov att varva ner. Fundera över vad vi ska laga för gott till middag. Prata om allt och inget. Ta en tur med båten. Bada om man känner sig våghalsig. Gå på loppis. Titta på när barnen leker och emellanåt ingripa när någon av dem försöker demolera en annan.

Idag kom sommaren hit. Och oavsett om det var en snabbvisit eller ett längre besök var det mycket behagligt.

Vem behöver dina organ bäst när du dör?

Jag och maken satt och diskuterade organdonation under en frukost förra veckan. Det var efter att ha läst en artikel i tidningen om att färre personer donerat organ efter sin död under början av 2012 jämfört med föregående år. Det betyder att färre personer kunde få ett nytt organ. En enda person kan donera organ till upp emot åtta personer. Åtta personer. Och varje år dör alltför många människor i väntan på ett organ de behöver. Den människan skulle kunna vara ditt barn, din partner, din bästa vän, din mamma, din pappa eller varför inte du själv.

Jag förstår att det inte går att lagstadga om sådant, men fick jag bestämma skulle man inte få motta organ utan att vara anmäld till donationsregistret. Alltså, kan man tänka sig att ta emot ett organ så ska man fan också vara beredd att ge bort sina organ när man dör. Punkt.

För mig är det självklart att någon annan ska få ta del av mina organ den dagen jag dör. Om de är något att ha vill säga. Kan EN annan människa få möjlighet att leva ett drägligare liv så ger jag gladeligen bort vilket organ som helst! Jag lär ju inte behöva dem längre. Dessutom är det en sjuhelsickes bra garanti för att slippa begravas levande. Det finns liksom ingen återvändo. Så jag har anmält min inställning till donationsregistret för länge sedan. Gör det du med!

Du kan läsa mer och registrera din inställning på den här länken.

Kolhydrater är bajs

Nej, jag har inte gett mig på någon diet. Jag tycker inte att kolhydrater är bajs, så länge man äter det i moderata mängder. Å andra sidan mår min kropp (och framför allt mage) betydligt bättre om jag håller nere på kolhydraterna. Men nu har jag kommit på villovägar så det skriker om det.

Dottern har slutat med kolhydrater. Det som förra veckan var the shit är numera oätbart. Det är kyckling, lax, korv och annat proteinrikt som gäller. Jag tänker att det kanske är bra. Hon kompenserar frånvaron av proteiner gångna veckorna genom att äta mängder av det. Idag har hon ätit allt proteinrikt som funnits på min eller hennes fars tallrik och låtit oss nöja oss med det som blev kvar. Typ grönsaker och potatis/couscous. Nåväl, vi ska väl överleva även detta.

En treåring behöver ingen jävla bikini!

Sedan vi besökte ett badhus i Nyköping för några veckor sedan har jag insett att barnet behöver en baddräkt. Badar vi på stranden är det naket eller soldräkt som gäller, lite beroende på vädret. För henne alltså. Så jag har liksom inte behövt fundera så mycket på vad hon ska ha på sig när hon badar. Tills för några veckor sedan.

Så jag tänkte att jag helt enkelt går och köper en baddräkt till henne. Hur svårt kan det vara liksom. Jag kanske inte kan kräva för mycket av barnklädesaffärerna/sportaffärerna så här mitt i sommaren men utbudet var riktigt jäkla pissdåligt. Och inte enbart för att det var brist på storlekar. Utan maken till skitkläder har jag sällan skådat! Jag har varit flickmamma tillräckligt länge för att ha upptäckt att kläder på flickavdelningen är tightare (byxor som tröjor), har kortare shorts/kjolar, allt i mindre lekvänliga material än på pojkavdelningen. Därav handlar jag sedan första början kläder även på pojkavdelningen, särskilt byxor (även om barnet just nu enbart vill klä sig i strumpbyxor eller långkalsonger). Men allvarligt talat, ska jag behöva klä mitt barn som en minivuxen på stranden?! Det jag kunde hitta (förutom en baddräkt som var helt ok men inte fanns i rätt storlek) var bikinis i alla former (gärna trekants-), halterneckbaddräkter och såna som var väldigt högt skurna i benen. EN TREÅRING BEHÖVER INGEN JÄVLA BIKINI. En treåring behöver nåt som är bekvämt att ha på sig på badhuset, som går att leka med.

Idag hittade jag till slut en baddräkt som både jag och maken var nöjd med. Den var ljusrosa så även barnet var nöjt. Och nu tänker jag hålla mig borta från att köpa nåt liknande ett år framöver.

Är det lördag idag?

Vid lunchtid idag satt vi på ett café och hade just beställt mat. Vi hade platser vid fönstret och satt alla tre och slötittade ut när dottern fastnade med blicken på ett barn som stod på andra sidan gatan med sin far.

- Är det lördag idag mamma?
- Nej, det är fredag.
Dottern stirrar ut och ser väldigt fundersam ut, lyfter sedan armen och pekar mot barnet på andra sidan gatan.
- Men varför har den flickan godis?
- Ja... hon kanske är sjuk?
- Mmm hon är sjuk mamma. Man får godis när man är sjuk. Och på lördagar!

Nu när vårt barn återhämtat sig från febern får hon snällt vänta tills imorgon på godis.

Badväder delux

Vi har perfekt badväder i Göteborg idag. Det är bara att ta på sig bikinin och gå utanför dörren så får man en ordentlig dusch. Man hittar pooler både här och där. Bara att hoppa i!

Så vi och samtliga andra barnfamiljer i staden tog spårvagnen till Universeum där vi spanat in regnskog, fiskar och dinosaurier. Kul men oerhört uttröttande. Både jag och barnet sov i närmare två timmar när vi kom hem.

Lite åska någon?

Vi hänger som bäst i Göteborg. Barnet är tyvärr lite för sjukt för några större extravaganser och har hållit osa vakna hela natten. Inatt går vi back to basic- shit nights. Med min fantastiska svengelska betyder det att vi delar upp familjen i två sovrum - en tar barnet under natten och den andra kliver upp med henne på morgonen. Som att jobba natt ungefär. Jag tar första skiftet. Så blir det lång sovmorgon imorgon för mig. Det kan behövas efter som att min hals börjat ge sig tillkänna.

Det positiva med barnets trötthet idag var att vi kunnat gå runt för att shoppa medan hon suttit i vagnen utan den minsta ansats att springa iväg. Det funkade inte ens när hon var bebis så det gäller att passa på när tillfälle ges.

Nu ska vi sätta oss på balkongen och titta på åskmolnen som kommer rullandes.

Byta bo

Vi bilar oss söderut med febersjukt barn. Vi ska byta bostad med några vänner en vecka eller så. Siktet är inställt på Göteborg och vi hoppas vara framme om nån timme. Ett mycket trevligt (och billigt!) sätt att skapa semesterboende.

Mellan Stockholm och Jönköping stod regnet som spön i backen. Det gick med andra ord inte jättesnabbt. Och med vår mindre väl isolerade plåtburk kändes den sträckan ohyggligt lång. Väl framme i Jönköping för påfyllning av kaffe var allt stängt. Vi lyckades få tag på en skvätt bättre begagnat bryggkaffe och lite glass till barnet. Glasen ledde till 10 minuters energi till barnet som sprang runt och kollade in fontäner, sen däckade hon åter i bilen. Nu fortsätter vi mot vårt tillfälliga hem och håller tummarna för att febern lagt sig till morgondagen.

Ja, alltså...Det funkar väl om resten av klädseln är återhållsam.

/maken uttrycker med sval entusiasm sin åsikt om min nya sommarkjol.

Finns det ingen som lever i en sund relation?

Jag råkade gå in på familjeliv.se igen. Och varje gång jag hamnar där känner jag att min bild av verkligheten blir en aning skevare. Det verkar inte finnas någon som lever i ett hyfsat sunt förhållande. Alla verkar rent utav leva tillsammans med en idiot. Och i vissa fall verkar personen i fråga som skriver trådstarten själv likna en idiot.

Nu kanske jag är elak och hård. Jag menar, alla som lever i en parrelation vet att man inte kommer undan utan en och annan diskussion. Man tycker och tänker inte lika om allt. Så långt är jag med. Men här handlar det inte om några diskussioner eller att tycka lite olika. Det går liksom beyond det mesta man räknar in i en sund relation. Omogna idioter som aldrig borde skaffa barn (det här gäller både män och kvinnor), misshandlare, våldtäktsmän, alkoholister och övriga missbrukare. Och trots att jag är fullt medveten om allt vad normaliseringsprocess och medberoende heter kan jag inte låta bli att undra var hundan världen är på väg. Efter en stunds läsande undrar jag om det överhuvudtaget finns någon som lever i en sund relation.

Så tvingar jag mig att stänga ned sidan och återgå till mitt egna liv och vad som får räknas till fullt normala konflikter. Och så låter jag bli att gå in på detta forum på några dagar.

Spontantrippande

Eftersom maken fortfarande jobbar (säger han) så tyckte jag att det passade utmärkt att ta en tur till Nypan idag. Så jag packade in mig och barnet i bilen och körde söderut. Jag hann inte köra långt innan jag började störa mig på människor som envisas med att använda farthållare, även vid omkörningar. Sen drack jag massa vatten bara för att fastna i en bilkö vid ett vägarbete lagom tills att jag blivit rejält kissnödig. Men fram kom vi, med vettet i behåll.

En sån där dag då allt liksom bara känns bra

Vi tog bilen till vänner i norra delarna av Stockholm, efter att ha hämtat en ny spegel till sovrummet (bilder kommer när jag får ändan ur vagnen). Det har varit en sån dag då barnen roar sig själva, skrattar och busar både inomhus och i trädgården. Då solen skiner och det känns behagligt att sätta sig en stund i skuggan med ett glas kallt. En sån dag då det största bekymret varit hur man ska få barnen att ta på sig trosorna och inte springa iväg nakna till lekparken intill efter att ha badat i den lilla poolen. En dag då vi har ätit gott och pratat strunt. Och barnet somnade utmattat i bilen på väg hem och kommer sova riktigt gott inatt.

Här spenderade vi största delen av dagen.

Det tar sig!

Autofokus av

Vi gömmer oss en stund i skuggan i lekparken. Barnet hittar en lätt bris högst upp i klätterställningen. Det är hon som är den blå pricken där uppe.

Eftertänksamhet

Innan jag börjar skriva det här inlägget vill jag säga att jag inte haft några tendenser till självskadebeteende eller suicidtankar under min sjukskrivning. Bara så att ingen blir orolig. Med det sagt fortsätter jag.

När jag blev sjuk förra sommaren kom ångesten som en käftsmäll. En fruktansvärd känsla som höll i sig i många långa månader. Jag hade varit lyckligt förskonad från ångest tidigare i livet. Riktig ångest alltså. Nu räknar jag inte in fullt normal beslutsångest och liknande. Utan ångest som påverkar både kropp och själ. Som äter upp en. Innan jag blev sjuk har jag inte kunnat förstå hur fruktansvärt det känns. Och det är jag glad över. Jag hade såklart helst varit lyckligt ovetandes, men man kan inte få allt här i världen.

När det var som värst ville jag bara sova. För det var endast när jag sov som jag inte kände av ångesten. Sömnen var en befrielse. Så snart jag gick och la mig för kvällen kände jag ett lugn. Ett lugn eftersom att jag visste att jag skulle slippa må dåligt några timmar. Tills jag vaknade igen.

Sakta men säkert började det kännas bättre. Med hjälp av terapi och medicinering, men kanske framför allt vila, lätt motion och sömn, blev de ångestfria stunderna allt längre. Även om jag visste att det skulle bli bättre var det väldigt tungt emellanåt. Men jag kommer ihåg att jag under mina ångestfria stunder tänkte att jag förstår folk som väljer att skada sig själva. Eller som väljer att försvinna helt. Jag menar inte att det är rätt. Och jag menar verkligen inte att jag rekomenderar det till någon. Men jag kan förstå att man gör vad som helst för att lindra ångesten. För ångest är så inåt helvete tärande.

Jag hade ångesten på besök under sex månader, därefter började det släppa på riktigt. Numera har jag "bara" känningar. Men känningarna är min vän. De säger till mig att något är fel. Att jag ska ta det lugnt, andas lite extra. Sex månader är ingenting. Men det kändes fullt tillräckligt för min del.

Det är JAG som bestämmer!

Det uttrycksfulla barnet har åter börjat höja (?) rösten för att få som hon vill. Det är det som räknas. Att få bestämma. Tydligen. Och det kan hon väl få göra. Men ibland blir det liksom lite svårt att tolka vad det är hon vill, trots den höga stämman.

Jag - Vad vill du ha till lunch?

Barnet - JAG BESTÄMMER SJÄLV!

Jag - Ja jag hör det. Men vad vill du äta?

Barnet - Jag bestämmer det.

Jag - Men VAD vill du äta?

Barnet - JAG BESTÄMMER!

Jag - Då säger vi pasta.

Varför jag ens besvärar mig med att fråga om lunchen är för att hon just nu bestämt sig för att endast äta kolhydrater. Då kan det vara intressant att veta vilka kolhydrater som passar för dagen. Hon äter nämligen väldigt lite just nu. Men det brukar hon ta igen med råge när småfågelperioden passerat.

Sol i sinne

Stålande sol och 22 plusgrader klockan 9 på morgonen avgjorde dagens aktiviteter. Efter frukost på balkongen tog vi en promenad mot café Uddvillan. Sen blev det lunch i solen. Dagens enda missöde var ett par totalet nedkissade byxor när barnet skulle sköta sina behov lite diskret på en gräsmatta precis vid caféet. Hon drog förvisso ner byxorna men stod sedan upp och kissade. Jag hann inte fram för att stoppa det hela. Istället fick hon gå runt i soldräkten från förra sommaren som vi hittade i vagnen. Bättre än ingenting.

Räkmacka till lunch. Ett par timmar är man hungrig igen. Men gott är det! 

 Barnet, som är en kombination av en hund (springa fort) och en apa (klättra överallt), passar på att kolla in ett staket. Eller snarare blommorna på andra sidan.

Och jag fick mig en blomma.