Hur gick det här till?!

Sedan dotterns födelse då många, långa amningstimmar blev en del av min vardag, har jag önskat att vi kunde köpa en TV till sovrummet. Jag har såklart inte hållit denna önskan för mig själv. Men min man har inte haft samma önskan som mig.

När den här graviditeten blev ett faktum klargjorde jag att nu jäklar ska det dit en TV. Maken kontrade med att han i så fall vill ha ett playstation. Fair enough. Men TV'n skulle in i vårat liv först.

Så hände något märkligt. Förra helgen jobbade jag. Det i sig är inte särskilt märkligt. Men när jag kom hem från jobbet i söndags kväll, trött som få, fann plötsligt ett playsation i vardagsrummet. Men ingen sovrums-TV så långt ögat såg. Min man förklarade med ett leende att det var extrapris på denna spelkonsol just den dagen. Så det gick liksom inte att vänta. Vi tjänade ju pengar på att köpa den just då.

Jag känner mig lurad.

Glammigt värre

Idag matchar jag naglarna med de rosa blommorna på stövlarna. Det gäller att ligga i när man går runt i en oversized regnkappa.

En helt vanlig morgonkonversation

Maken- Har du sparkat mig?
Jag- Va?
Maken- Ja, har du sparkat mig på benet?
Jag- Va?
Maken- Alltså jag har ett blåmärke på smalbenet och undrar om du har sparkat mig inatt.
Jag- Jag har inte sparkat dig. Varför tror du det?
Maken- Jag tänkte bara eftersom att du säger att du brukar sparka mig när jag snarkar...
Jag- Jo, men inte så att du får blåmärken...det handlar mer om buffar.
Maken- Mmm... Jag tror ändå att det är du som sparkat mig.
Jag - Mmm...eller så har du gått in i nåt.

Maken hävde sig därefter ut sängen, näst intill haltade mot badrummet medan han sneglade mot sin blåa vad. För en annan (något mer lättblödande individ), som allt som oftast hittar blåmärken på sin kropp utan att veta var de kommer ifrån, var detta en rätt märklig fråga.

Jag kanske ska förtydliga

Min man hyser en viss oro över elaka påhopp efter mitt tidigare inlägg. Rubriken ska tas med en nypa salt. Min man har alltså inte uttryckt att han tycker att jag börjar bli tjock. Han är en av dem som inte en endaste gång har kallat mig "tjockis" de senaste månaderna. Om det sen beror på att han inte tycker det eller att han helt enkelt inte vågar säga något om det till mig lämnar jag osagt. Han tycker att jag är helt fantastisk. Och ödmjuk. Så då vet ni det. 

Ett smart drag

För en sisådär 18 månader sedan tog jag mig i kragen och gick till tandläkaren för en rutinkontroll. Jag har en visdomstand som bråkar med mig med jämna mellanrum och jag ville veta om den behöver plockas bort eller om den kan få bo kvar. I väntrummet började jag läsa en folder om Frisktandvård. Jag har hört rykten om att det finns någon slags tandvårdsförsäkring som kan bli en räddare i nöden den dagen tänderna börjar trilla ut. Eller när man biter sönder en tand på en olivkärna. Eller får en obarmhärtigt svår tandvärk bara sådär. Eller om bettskenan plötsligt går i bitar. Men jag räknade med att det skulle vara väldigt dyrt för mig. 

I undersökningsrummet frågade jag lite mer om denna försäkring och tandläkaren gjorde en bedömning av vilken riskgrupp jag skulle hamna i. Högre riskgrupp betyder en högre månadspremie. Till min förvåning hamnade jag inte i den grupp som typs läggs in för dygnet runt-vård hos folktandvården. Så  jag gick hem och funderade lite. Och kom snabbt fram till att det här blir ju tokbra för min del. 

Visst känns det lite som att slänga pengar i sjön emellanåt. Så länge jag är besvärsfri så blir det något dyrare än att själv betala för en tandläkarundersökning per år. Men den dagen man biter på den där olivkärnan är det onekligen värt det hela. 

Idag har jag varit på kontroll. Blivit röntgad med ett skönt blyförkläde, tungt vilandes över kroppen. Klämd och skrapad på tandkött och tandhalsar. Sedan gick jag hem med känslan att aldrig mer vilja äta något, så ren som jag var i munnen. Och visdomstanden, den får bo kvar en stund till.

De har till och med fiskar i väntrummet!

Min man tycker att jag börjar bli tjock

Argsint fru.

Ja alltså...vad säger man? Jag kanske tittat lite väl djupt ner i chokladasken om kvällarna. Och det kanske blivit en och annan sen kvällsmacka. Men vad tusan, när man haft PMS i över fem månader är det klart som fan att man blir lite chokladsugen emellanåt. Jag menar, okej att jag kanske blivit lite rund om magen men som sagt - choklad och sena kvällsmål har en förmåga att sätta sig på buken. 

Stinn buk?

Men i december ska jag köra en snabbdiet och tappa tio kilo på ett dygn, typ. Förhoppningsvis mest i form av vätska och en sisådär 3,3 kg fast materia. Blodet behåller jag gärna själv den här gången. 

Allt är inte skit som luktar

Jag har år 2012 till ära bestämt mig för att försöka hålla mina blommor vid liv, längre än ett par veckor. Än så länge går det över förväntan. Jag fick två chiliplantor från en vän nån gång i våras. De har mått sådär. Men sen jag planterade om dem och lät dem flytta in i barnets rum har det gått vilt till på växtfronten. Nu börjar de mer lilkna buskar med än så länge omogna frukter. Jag är omåttligt nöjd! Och min vän berättade för mig att de gröna chilisarna snart kommer att anta en röd färg. För mig, mina vänner, är detta stort.

Före: Små, söta plantor. Tomatplantan längst till höger dog en snabb död på balkongen efter att ha drabbats av någon slags kryp. Jag var inte särskilt intresserad av att veta vad för slags kryp det var utan slängde det hela konkarongen i soporna. 

Efter: En något större och yvigare blomma, full med gröna chilifrukter!

Nu håller jag bara tummarna för att barnet inte ska upptäcka att det är något som växer på blommorna i hennes rum och får för sig att provsmaka. Sen kommer vi aldrig mer behöva köpa chili på affären. 

Lite bitter idag

Åh, jag är så nedrans trött på den här förkylningen som aldrig vill släppa taget. Jag kände mig bättre i helgen men det var inte särskilt långvarigt. Jag är trött på att snyta mig en gång i minuten, på att hosta mig fördärvad på morgonen, på mina bihålor och på luddet i hjärnan. Men, det kunde vart värre. Jag kunde haft hög feber eller nåt annat skojsigt. Och en jobbig förkylning är trots allt inte värre än att jag kommer att repa mig finfint. 

Två arbetsdagar till, sen har jag långhelg. Det ska jag väl överleva hoppas jag. 

Lyckan är gjord

Vi läser och fnissar så det står härliga till. Enda problemet är att barnet aldrig kommer att somna.

Den här "kan själv"- perioden är skoj nästan jämt

Status post jobbhelg

Jag är så seg idag efter en hektisk, men rolig, helg på jobbet. Blev en mycket långsam uppvakning innan jag nu till slut lyckats lämna lägenheten. Men innan jag lämnade hemmet slötittade jag på TV med morgonkaffet i handen, bara för att mötas av tidernas skitprogram.

Någon som sett Doctors på 4:an? Maken till skit har jag sällan skådat! Tre, eller om det är fyra, amerikanska läkare sitter uppradade på scenen och pratar om diverse åkommor, samt hur man kan bota/lindra/komma undan dem. Ide handlade det bland annat om hur man slipper få rynkor mellan brösten. Det diskuterades på allvar att det bästa såklart är att sova på rygg. Publiken skrattade och nickade. Men så fanns även en mirakelkur som trollar bort en åldrande kropps rynkor mellan brösten. Och vi hade alla förmånen att få se denna magi live. Det sprutades in nån utslätande vätska i urringningen på en kvinna och se så vackert resultat. Publiken applåderade och såg förundrade ut.

Och så här fortsätter programmet. Varje gång jag råkar få se en glimt av detta blir jag på så jäkla dåligt humör. Och så tänker jag på hur många som tittar på det. Uppenbarligen, eftersom programmet visats ett bra tag vid det här laget.

Han heter Rainbow

När man ska gå på utflykt är det viktigt att ta med sig en leksak, tydligen. I helgen packade barnet ner en leksak hon fått på nån snabbmatskedja. Hon var nöjd med sitt val av leksak och berättade att det är en väldigt, väldigt bra uteleksak. Sen berättade hon glatt att han heter Rainbow. 

Så här har ni honom - Rainbow. 

Morgonens i-landsproblem

När man är sådär extra trött på morgonen och planerar att ligga och dra sig på soffan medan barnet kollar barnkanalen är det inte så att man börjar hjula runt lägenheten när man upptäcker att TV'n inte fungerar. Eller det är inte TV'n som är problemet egentligen, snarare boxen. Men lik förbannat händer inte mer än att bilden visar en prick av fem som blinkar i tid och evighet. Så för mig är det sak samma var problemet sitter. Jag ville slänga mig på golvet, sparka och slå med armar och ben och gråta högljutt. Tack och lov lever vi i en högteknologisk tid, så istället för att gråta åkte paddan fram och barnet var nöjt. I ett par minuter. Sen satte jag igång kaffebryggaren och gjorde morgon på allvar. Det här känns som en finfin start på jobbhelgen!

Vi dansar oss genom skogen på vägen hem

Försäkringskassan hör bön

Som om de kunde läsa mina frustrerade tankar kom nyss ett sms och meddelade mig att pengar är på ingång. Hurra! Ska meddela maken att han inte behöver sälja sina använda kalsonger på nätet den här månaden heller. 

Så här glad blev jag över försäkringskassans sms. 

Och som om det inte vore tillräckligt - förkylningen börjar så sakteligen släppa sitt grepp om min kropp. Lyckan är gjord!

En förnimmelse av höst

Än är vi inte riktigt där, men när jag och barnet promenerade genom ett skogsparti på väg mot förskolan imorse fick jag höstkänslor. Jag älskar den svala, friska luften som kommer om hösten. Jag älskar att tända ljus och dricka te (även om de tända ljusen har minskat i antal i takt med att barnet insett hur roligt det är att blåsa ut dem). Jag älskar att plocka fram koftor och en och annan halsduk. Jag älskar de färgglada höstlöven både på träden och i högar på marken. Och jag tror att det här kommer att bli en riktigt, riktigt bra höst!

En höst för två år sedan. En mycket bra sådan.

Hur fan gör man om man är ensamstående?

Innan jag fick barn hade jag aldrig behövt ha någon kontakt med försäkringskassan, tack och lov. Men med graviditeten i kombination med mitt jobb skulle det först ansökas om havandeskapspenning (eller graviditetspenning som det heter numera). Så långt var det inte större problem. Sen var det dags att söka föräldrapenning. Det är inte en särskilt enkel manöver att förstå hur systemet ser ut. Vad man får och inte får göra utan att få sin sjukpenninggrundande inkomst nollad. Bara en sån sak kan ge en magsår. 

Nån gång under min första sammanhängande föräldraledighet fick jag löneförhöjning. Och här stötte jag på det första bekymret. För att få ut rätt belopp måste försäkringskassan försäkra sig om att jag verkligen har fått en högre lön. Brev ska skickas, papper ska skrivas under, kontakter ska tas med arbetsgivaren. Och det kan dröja upp till 30 dagar från det att alla papper är i sin ordning tills pengarna betalas ut. 

Just den biten blev extra tydlig när jag var sjukskriven förra året. Det tog tre månader innan jag fick några pengar. Om jag varit ensamstående eller om vi hade haft en väldigt tight ekonomi så hade jag haft stora problem. Väldigt stora problem. Under de tre månaderna levde vi på min mans lön. Tack och lov har han en fast inkomst. Jag vet faktiskt inte hur jag hade löst det annars. 

Den här sommaren har jag varit föräldraledig under fyra veckor. Och strax innan sommaren fick jag löneförhöjning. Så när jag skulle ansöka om föräldrapenning skulle jag anmäla min nya lön. Och så drog cirkusen igång. Jag har börjat jobba igen men har fortfarande inte sett röken av några pengar. Rent krasst kan det dröja till slutet av nästa månad innan jag får några pengar från sommarens föräldraledighet. 

Jag sitter inte i sjön. Men hade vi inte haft ytterligare en inkomst så undrar jag hur sjutton jag hade gjort. För jag hade definitivt inte fått ekonomin att gå ihop utan pengar. 

Men så blev det bra till slut

Efter missödet med den vitmålade pallen härom dagen funderade jag på hur jag skulle lösa det hela. I väntan på ork att åka och köpa ny färg målade jag själva sitsen med lila väggfärg som fanns kvar sen sovrumsmålningen. Perfekt på trämöbler har jag hört. 

När barnet skådade pallen i vårt sovrum dagen efter började hon åter gråta. Som bekant skulle den vara helt rosa och nu var det inte mindre än två färger som var helt FEL. Men så kom hon på att hon ville tända lampan i sitt sovrum, med det enda problemet att hon inte når lysknappen. Jag tipsade henne om att använda pallen. Sedan dess bor den i hennes rum. 

Jag slänger in en bild på den halvmålade pallen. 

Och så slutresultatet!

Skönheten har vaknat

Jag är minst sagt sliten idag. Och det beror inte så mycket på mina första två arbetsdagar som på den monsterförkylning som intagit min kropp. Jag skulle nog mått bättre av att sjukskriva mig igår, men det hela tog liksom fart när jag väl kommit till jobbet så det var lika bra att härda ut. Men fy fasen för tryckande huvudvärk!

Jag har lyckats släpa mig ur sängen för att göra iordning den frukost som inte tycktes göra sig själv. Och plockat fram lite alvedon. Sen ska jag kurera mig inför helgens jobb. 

Ny dag, nytt hopp, ny glädje.

Men allt är ju inte bara skit. För att fokusera på det positiva:

- Jag kom ihåg lösenordet till datorn på jobbet. Det brukar jag kunna glömma efter en veckas ledighet. Nu klarade jag att minnas det över åtta (ÅTTA) veckor! 

- Jag kom ihåg att ta med mig middag båda arbetsdagarna.

- Jag lyckades byta ett arbetspass med en snäll kollega nästa vecka så att jag slipper ställa in ett möte. 

- Jag fick sovmorgon imorse, även om barnets prat i hallen väckte mig innan de gick. 

- Jag hittade just överblivna smörgåsar från gårdagens styrelsemöte. Min frukostlycka är gjord!

Fördelen med skiftjobb

En sak som jag saknat den här sommaren är mina lediga förmiddagar. Eftersom att jag jobbar skift är jag antingen på jobbet redan kl 07 eller kl 14. De dagar jag jobbar kväll lämnas barnet på förskolan kl 09. Och det är inte för att jag är en fruktansvärd mamma med en lathet utöver det normala som inte har någon önskan om att ta hand om sitt barn och som helt enkelt inte borde ha skaffat barn (ja, nu lägger jag orden i munnen på de som eventuellt satte förmiddagskaffet i halsen). Nej, det är helt enkelt så att förskolan vill att alla barnen är på plats senast kl 09 de dagar de ska vara där. Och det är inte så att jag klagar.

Mina förmiddagar betyder först och främst frukost i soffan. Jag kan sitta bakåtlutad och sörpla yoghurt bäst jag vill. Utan att det kommer en 3-åring och säger att "Man får faktiskt inte äta i soffan!". Jag kan titta på morgon-TV utan att samma 3-åring säger att "Det där är inte Barnkanalen, mamma.". Jag kan vakna i min egen takt (man behöver inte nödvändigtvis vara vaken för att lämna barnet på förskolan). Gå runt oduschad tills efter lunch. Plocka bruna blad från blommorna eller helt enkelt bara sitta kvar i soffan och pilla mig i naveln tills jobbet kallar.

Idag ska jag dock plocka undan allt skräp som ligger framme. Och det finns en hel del tvätt som behöver vikas. Men jag slipper åtminstone göra det med en rastlös ung dam i släptåg.

Åter till verkligheten

En lång, lat sommarledighet är till ända. Idag är samtliga familjemedlemmar tillbaka på jobb och förskola. Det känns helt okej förutom att jag dragit på mig en dunderförkylning. Och att sömnen var märkbart frånvarande inatt, trots avsaknad av fest. Men lite alvedon och näsdroppar ska nog göra susen. Och jag kommer trots allt bara att arbeta 75% även i fortsättningen. Det betyder kortare dagar på jobbet och mer tid för återhämtning. Dessutom har vi beställt städhjälp varje vecka istället för varannan. Vi tänkte att så länge vi bor kvar i den här lägenheten så har vi råd med det. Den dagen man bor större (jag håller tummarna för att den dagen kommer under min livstid) kommer städhjälpen att försvinna bland de ökande amorteringarna. Så jag håller hoppet uppe för en fröjdefull höst.

Barnet verkar ha klarat sig ifrån den värsta förkylningen och kör på i vanlig duracellkaninstakt. Hon sprang i vanlig ordning hela vägen till förskolan. Hon börjar på storbarnsavdelningen idag. Hon är alltså ett stort barn nu. Nu kommer hon att få lära sig svordomar från andra än mig. Hon kommer att komma hem med ett nytt ordförråd, på ont och gott. Med lite tur återfår hon även lusten till mat (annat än makaroner alltså), som den här sommaren till ära har varit väldigt klen. Den blir bra det här. 

Efter regn så kommer...balkongdropp!

Och som det droppat! 

Skilda världar

Jag sov som en kratta inatt. Kombinationen annalkande förkylning, ett något för varmt sovrum samt festande grannar gjorde att jag missade all tänkbar djupsömn med råge. Det som gjorde mig mest irriterad, förutom att klockan hann bli 04 innan jag kom på att jag kunde ta av mig täcket, var just de festande grannarna. De var liksom för långt borta för att jag skulle kunna slinka över och be dem sänka ljudet på musiken. Eller åtminstone stänga de helöppna balkongdörrarna. Jag kände en stor ilska över att en människa får för sig att ha ett hejdundrande partaj på en vardag. Jag var arg över detta tills imorse, när jag insåg att det var söndag. Så vardagspartajet var en vanlig hederlig lördagsfest. 

Den tid jag hade hejdundrande fester är förbi. Jag orkar helt enkelt inte längre! Kl 02 har jag somnat för länge sen. Jag orkar inte vakna bakfull med en pigg 3-åring i hasorna, som dessutom förväntar sig nån slags underhållning så småningom. Jag orkar överhuvud taget inte vara bakfull. Jag orkar inte missa en hel dag på grund av för stort alkoholintag i kombination med för lite sömn. Men vem vet, ge mig några år till (säg 20) så kanske jag orkar med en helkväll igen. Fram tills dess kommer jag troligtvis fortsätta att sova oroligt när grannarna har fest. 

En helt vanlig lunch.

Det är dags för lunch. Barnet står upp i sin stol vid matbordet iklädd enbart trosor och viftar på armarna. Tröjan har hon för länge sen tagit av sig då hon spillde mjölk över den. Hon ignorerar maten efter att ha ätit några tuggor.

Jag - Har du många myror i brallan?
Barnet - Ja. Jag har många brallor!
Jag - Jag ser det. Kan du sätta dig ner nu?
Barnet - Nej, jag måste göra så här - jag måste vifta jättemycket med armarna!
Jag - Kan du göra det sen?
Barnet - Nej. Vad är det som låter?
Jag - Det är diskmaskinen.
Barnet - Nej, vad är det som låter i badrummet?
Jag - Det är pappa som duschar.

Barnet hoppar ner från stolen, snabbt som attans.

Jag - Sätt dig ner!
Barnet - Men jag måste bara titta på pappa.
Jag - Nej, du äter lunch just nu.
Barnet - Men jag måste titta om han behöver hjälp.
Jag - Jag tror inte att han behöver hjälp i duschen.
Barnet - Jo, men jag måste kissa.
Jag - ...

Uppmuntran när den behövs som bäst

Det vilda barnet har börjat ge positiv feedback på saker vi gör. Typ som när jag plockat av bordet efter middagen och står och torkar bort matrester med disktrasan, samtidigt som barnet tittar på - "Åh, vad fint du gör mamma!". Eller när jag vart på toaletten och tvättar händerna så utropas "Men vad rena händer du får! Bra mamma!". Eller när jag klär på mig kläder - "Bra mamma att du tog på dig bh'n!"

Idag har vi (mest min man) roat oss med att byta blandare i köket. Det tar sin lilla tid och jag hörde just några svordomar från köket. Det handlade om att varm- och kallvattenslangarna tydligen satt fel. Men åter till tidigare idag. Jag kom in med barnet efter en tur till lekparken, samtidigt som maken kämpat med blandaren. Barnet sprang mot köket och tvärstannade i dörröppningen. Där inne stod två stora verktygslådor samt en stor låda med gud-vet-vad (nåt slags verktygsrelaterat), papperskorgen och återvinningskärl stod framför spisen, en tomkartong för en ny blandare samt delar av den gamla blandaren låg på golvet, och allsköns verktyg låg lite här och där.  "Åh, så fint du gjort i köket pappa!" utbrast hon.

Work in progress. 

Det är vad jag kallar uppmuntran när den behövs som bäst. I skrivande stund hör jag att den nya blandaren är på plats. Och vattnet verkar rinna som det ska. Hurra!

Ny blandare som blänker. Diskho som inte blänker. Kanske lite ättika på den, en annan dag.

Finn ett fel

Vi skulle ju bara fixa det läckande kranhuset...

...men tack vare någon mindre intelligent varelse som bodde här innan oss måste vi nu byta ut hela blandaren.  Någon har typ limmat ihop fanskapet så att det inte går att ta isär. Min man har i frustration meddelat att vi inte ska ha något vatten i vårt nästa boende. 

Ta inte min kuse!

Jag sträcker min hand mot barnets näsa. Barnet lutar sig bakåt.

Jag - Vänta lite, jag ska bara ta bort kusen.
Barnet - Nej! Ta den inte!
Jag - Nähä?
Barnet - Nej mamma, jag vill ha kvar min kuse. Jag har fått den av katten.
Jag - Jaha...
Barnet - Katten fräsade på mig, så fick jag den kusen. Jag kan nosa på den. Du får inte ta bort den.
Jag - Eh, okej.

En av mina synder

Det här skulle kunna bli ett riktigt smaskigt inlägg men riktigt så roligt ska vi inte ha det. 

Jag försöker att tänka på miljön i mycket av det jag gör. Jag sopsorterar nästan jämt. Förutom när jag hittar nån suspekt gammal förpackning i kylen med okänt innehåll, men som genom plastförpackningen mest liknar nån slags alg. Då slänger jag hela förpackningen oöppnad i soporna. Jag försöker tänka på att inte använda för mycket tvättmedel. Eller diskmedel. Jag diskar när maskinen är full. Jag försöker att inte köpa kläder i onödan. Eller skor. Jag åker kommunalt till och från jobbet. Jag försöker att inte ta bilen om jag inte måste. Och jag har planer på att köpa en cykel. Bara inte just idag.

Men när det kommer till att duscha så släpper jag alla hämningar. Jag duschar varmt och länge. Inte för att jag njuter särskilt av att stå en längre stund i vårt lite halvdant ventilerade mini-badrum. Nej, det är för att jag tänker så oerhört bra i duschen. Jag löser allsköns problem. Jag planerar dagar eller helger som jag inte hunnit tänka på, men som jag borde tänkt på långt tidigare. Jag kommer på hur jag ska hinna med två lite väl tighta möten. Jag möblerar om och kommer på hur jag ska göra för att kapa trall på balkongen utan en vettig såg. Jag fixar packlistor och kommer ihåg var jag lagt nycklar (ofta jobbnycklarna). Ja jäklar så jag arbetar i duschen! Sen går jag ut och eftersvettas i nån timme eller så. Ofta rätt mycket klokare än innan.

Ibland älskar jag inte riktigt Stockholm

I de allra flesta fall är jag väldigt nöjd över att bo i Stockholm. De allra flesta stunder faktiskt. Men det finns även tillfällen då jag inte älskar Stockholm. Dessa tillfällen inträffar i samband med bostadsletning och ute i trafiken.

Just idag var det trafiken som gjorde mig lite mindre nöjd med vårt val av bostadsort. Vi skulle ut till Vaxholm för att hänga lite med vänner. Och vi tänkte att vi skulle ta bilen ut istället för båt, för att enkelt kunna åka hem när orken börjat tryta. Allt gick väl på vägen dit. Ja, förutom ett litet missöde som gjorde att det tog oss en timme att komma fram. Men nog om det. Det var hemvägen som var problemet.

Självklart råkade vi åka hemåt mitt i rusningen. Och självklart hann jag inte kissa innan vi satte oss i bilen. Och självklart hade det varit varmt som attan under dagen och jag hade bäljt i mig mängder med vatten. Vi kröp fram i 15 km/timme bland alla andra bilburna. Det tog lite drygt en timme att komma hem. Men barnet sov åtminstone hela bilresan.

Har jag sagt att jag aldrig någonsin tänker flytta nånstans i Stockholm där det krävs att vi har bil? Om inte säger jag det nu.

Heja oss

I början av sommaren införskaffades ett par sandaler åt barnet. Det blev ett par crocs med Dora utforskaren på. Dessa har använts dagligen. Oavsett väder. Man kan säga att hon älskade dem. Hon pussade i alla fall väldigt ofta på dem.

För några veckor sedan kikade vi runt bland Stockholms badplatser. Med "kika runt" menar jag att det var lite väl kallt för att bada, så det blev mest lite halvklätt strandhäng. Vid Flatenbadet försvann dessa sandaler bland allt folk. Barnet grät. Vi kliade oss i huvudet och insåg att de var förlorade för tid och evighet.

Det blev till att köpa nya sandaler. Den här gången med Rusty och Coco från Cars på (Coco heter egentligen nåt annat, men enligt barnet heter den just det). Även dessa kom att älskas högt från första stund. Även om de åker av så snart hon gått en liten bit utomhus. Det hör ju sommaren till att vara barfota.

Idag åkte vi en sväng till Rosenhill för lunch och häng. När vi kom fram och parkerat på åkern upptäckte vi att dottern bara hade med sig den ena sandalen i bilen. Jag såg framför mig hur våra sista pengar den här månaden går till ytterligare ett par sandaler istället för typ mat. Det var inte mycket annat att göra än att ta av barnet strumpbyxorna och låta henne gå runt barfota i trosor och t-shirt. Det var inte så att hon klagade. Vi lunchade, åkte rutchkana, tråkade andra cafégäster (just den biten stod barnet helt och hållet för), kollade in hönor och kaniner innan hemfärd.



Kaninkoll

Nåväl, den saknade sandalen hälsade oss välkomna på vår parkeringsplats här hemma. Samtliga i familjen var nöjda och glada och får äta oss mätta månaden ut.

Jag ser inget!

Efter några månaders...eh ja...teknikstrul är vi åter igen vänner med Spotify. Teknikstrulet bestod av att jag kasserat mitt gamla visa-kort nån gång i maj. Vad jag inte förstod var att vi haft Spotify free sedan dess. Jag har inte hört reklamen eftersom att jag inte lyssnat på musik via Spotify eftersom att gratisversionen inte går ihop med Sonos. Nog om det.

Ingen Spotify betyder att barnet lyssnat på musik på youtube. Musik på youtube betyder i de flesta fall tillhörande musikvideo. Dessa musikvideos roar barnet väldigt. Hon influeras på gott, men mestadels ont av dessa. Det onda med det hela är till exempel att hon inte vill ha byxor på sig, eftersom att Shakira inte tycks ha byxor på sig i en enda jäkla musikvideo. Shakira som förebild för barn kan man diskutera men det är ett helt annat inlägg.

Igår fick vi dock igång fanskapet. Och imorse tänkte vi lyssna på en massa musik. Det började bra. Typ tills musiken satte igång. Då börjar barnet vråla "Neeeeeej, inte DEN låten!". Vi satte igång att förhandla bara för att förlora stort. Hon skulle lyssna på nåt med Shakira. Och inget annat. Så, Shakira blev det. Men då blev det fel igen. "Neeeeeeeej, jag SER inget! Jag ser inte när hon dansar!" Det tog en stund innan jag förstod problemet. Hon förväntar sig en musikvideo till. Efter starka påtryckningar från barnet stängde vi av musiken och gick ut istället.

Frågor på det?

Vi mäter och klurar. Klurar och mäter. Och vi borrar och håller i TV'n. Allt för att få lite nya hål i bakstycket på TV-bänken så att vi kan stänga luckan en gång för alla. Den där ljudgrejenlådan som vi köpte i höstas visade sig nämligen vara för djup för vår TV-bänk. Men nu ska det bli ordning.

Död åt alla kablar som tittar fram när den här dagen är över!!

Våra finfina uträkningar! Inga konstigheter alls.

Kabeljävlarna!!

Var god dröj, utrensning sker

Jag vet inte varifrån jag fick mina krafter. Kanske var det alla leksaker som låg huller om buller. Eller så var det så att jag klev på en legobit. Kanske triggades jag av den nysattack som drabbade mig efter att ha plockat fram en bok ur bokhyllan på barnets rum. Vilket som gav det mig oanade krafter att slänga bort, ta ned till förrådet eller sälja på blocket.

En flyttkartong fullproppad med enklare pussel, lättkörda bilar, bilderböcker, byggklossar, gosedjur och lite annat krimskrams. Samt två ICA-kassar med kläder som inte används längre. Nu kan man gå in i rummet utan att kvävas av alla leksaker. Och man kan öppna byrån med barnkläder och faktiskt se vad som finns där.

För att fira denna bragd plockade vi upp mitt gamla "My little pony"-huset med tillhörande hästar. Och lite mer krimskrams såklart.



Det som ska ner till förrådet...



...och så huset.

Man ska ha lite tur ibland

Efter att ha glömt alla smycken hemma blev jag väldans glad över att hitta ett armband som matchade min klänning i hotellshoppen.

Och störst av allt är kärleken

Jag har duschat och tvättat håret, fönat detsamma, tagit på vattenfast mascara och finstassen, packat ner pappersnäsdukar i handväskan och lämnat barnet till barnvakten. Nu bilar vi mot Nynäshamn för att fira goda vänners bröllopsdag! Hurra så underbart!

En oinspirerad dag

Jag har sådär rackarns svårt att komma igång idag. Vi har förvisso tvättat alla skitiga kläder som legat utspridda över sovrummet och jag har målat en halv pall. Men jag har inte lämnat lägenheten. Inte ens för att slänga några sopor, även om det nog skulle behövas. Jag har inte duschat, inte bytt om från sunkiga mjukisbyxor och trasig tröja men jag har däremot borstat tänderna. Alltid nåt.

Solen lyser ute och jag borde väcka barnet ur eftermiddagssömnen (som kommer leda till att hon är vaken för länge ikväll och vaknar för tidigt imorgon bitti) och ta med henne ut till lekparken men jag orkar bara inte. Det kan att ha att göra med att samma barn levt om som värsta huliganen i vår säng inatt, bara för att hennes egna sängkläder inte hunnit torka från förmiddagens tvätt. Hennes mission tycks ha varit att sova mestadels på mig och samtidigt sparka på mig. Jag har kämpat som en bergsklättrare övernattandes på en klippsats för att inte ramla ner från sängen. Det säger sig självt att då sover man inte så nedrans gott.

Jag känner att det är dags för en kaffe, och kanske en liten sup, för att få ordning på den här dagen!

Otacksamhet

Jag har målat halva pallen när barnet får syn på den och börjar gråta. "Neeeeeej mamma, jag vill att den ska vara rooooosa". Jag försöker säga att vi kan måla själva sittdelen rosa, men nej. "Den ska vara jääääääätterooooooosa!". Och så mer gråt. Det blir ännu en tur till färghandeln idag.

Dessa stenar

Barnet älskar stenar. Allt ifrån små gruskorn till stora bumlingar ska fraktas med hem. Ibland blir det dramatiskt när hon tvingas lämna tillbaka dekorationsstenar som hon hittat i någons rabatt eller trädgård. I stugan finns hur mycket stenar som helst, i alla dess storlekar och former. Och barnet var inte sent med att plocka med sig en och annan. Jag hittar fortfarande stenar i nån sko eller i en plastburk från sommarens vistelse i norr.



Things to do on a rainy day

Idag var det dags för 3-års kontroll på BVC. Vi har ju varit där ett antal gånger med vår fussy baby genom åren och då framför allt det första halvåret. Så det var ett kärt återseende med vår fina sjuksköterska.

Två minuter efter utsatt tid stegade vi in med andan i halsen och fick komma in direkt. Barnet visade sitt bästa uppförande och svor inte en enda gång. Hon ritade och berättade vad hon såg på alla bilder. Pekade på samtliga teckningar och affischer på väggarna och berättade vad hon såg. Vägdes och mättes och berättade vad hon gjort i sommar. Tydligen har hon badat maaaaassor. Med vem vet jag inte, för vi övriga familjemedlemmar har inte befunnit oss i vatten särdeles mycket den här sommaren. Sen berättade hon att hon brukar gömma sig för oss som Emil (i Lönnerberga) gömmer sig för sin pappa.

Nåväl, när 3-års kontrollen var över ville barnet tydligen gå vidare till 4-års kontrollen. Hon ställde sig på ett ben och hoppade, rabblade färger och alfabetet och visade vilka bokstäver som ingår i hennes namn. Sen fick hon klistermärke samt en bok om att gå till tandläkaren och doktorn och barnet var nöjt.

Några som inte var lika nöjda var vi sommarklädda föräldrar som snällt fick promenera hem ösregnet och entrade hemmet likt nybadade katter. Samt med huvudvärk tack vara åskan som hänger i luften.

Dränkt katt med huvudärk. Jag blir ofta lite vindögd när jag har huvudvärk. Jätteläckert!

Jag ropade visst hej

Igår kväll pratade vi om hur skönt det är att barnet är större och sover bra. Jag sa att numera kan man lita på att man får sova gott och tillräckligt, bara man går och lägger sig i tid. Att nu är det liksom upp till en själv att få tillräckligt mycket nattsömn. Det är vad jag sa. Sen somnade jag. 

Inatt kl 04:50 vaknar vi båda av häftig gråt i barnets rum. Maken går och hämtar ett mycket ledset barn som tydligen var mitt uppe i en otäck dröm. Det upprörda barnet läggs i vår säng men är orolig efter drömmen. Det viftas med armar, sparkas med ben och hoppas upp i nån timme innan hon somnar om. En annan var inte fullt lika sömnig längre och låg själv vaken ytterligare nån timme innan sömnen kom ikapp. Så var det morgon. 

Man ska aldrig ropa hej... 

Jag förstår ju att de kommer att undra

Om två veckor bär det av tillbaka till arbetet igen. Efter en lång och skön sommarledighet. Och barnet ska tillbaka till förskolan. Hon pratar om att gå till förskolan några gånger om dagen. Typ så snart vi ska lämna en bygnad, vilken som helst. Det har hon gjort sen dag ett på sommarlovet. Jag ser det som ett gott tecken. Att hon trivs väldigt bra.

Men under den här sommaren har hon snappat upp en och annan svordom. Och boven i dramat är ingen annan än undertecknad. Jag vet inte om det har att göra med att jag varit lite extra klumpig den här sommaren och slagit i tår, ben, rumpan och höfter i allt jag kommer i närheten av. Eller om barnet blivit lite mer uppmärksamt på vad man säger. Hon gillar nämligen överlag att upprepa sånt som sägs. Lite som Talking Tom. Hur som helst så försöker jag minska på mina svordomar. Jag tycker att jag lyckats rätt bra, men ibland slinker de liksom igenom.

Så när hon kommer tillbaka till förskolan kommer de yngre barnen få höra ett och annat "aj, jävlar", "fan också" samt lite annat smått och gott. Och jag gissar mig till att vi kommer att få frågan från personalen var hon snappat upp allt detta. Min man kommer inte vara sen att berätta det för dem.

Plötsligt blev det enklare att laga mat

Gårdagens besök på IKEA har lett till ett borrande och skruvande i köket av sällan skådat slag. Efter att ha varit utan handtag och knoppar på många skåp och lådor i några år lär man sig nya sätt att öppna dessa. Men nu slipper vi det. En bonus är dessutom att knopparna nu inte lossnar när man försöker dra ut en låda. Vi har helt enkelt ett lite mer pålitligt kök. Det tog mycket tid eftersom att vi letat handtag i varenda butik i hela stockholmsområdet som kan tänkas ha nåt sånt. Men vi har inte hittat nåt vi gillat. Eller så har de haft fel mått. Nu ledsnade vi helt enkelt och bestämde oss för att välja nåt ur IKEA's sortiment.

Här en före-bild, med tillhörande diskkaos från några dagars obryddhet.

Efter - den mesta av disken är diskad. Knopparna som skavt på köksluckorna och gjort finfina kratrar i dem är borta och nya är på plats.

Före - min man in action! Förr att öppna den stora lådan i mitten måste man angripa den genom den understa lådan alternativt genom mittersta lådan längst till höger i bild. Knepigt? Man lär sig.

Efter - handtag! Vilken uppfinning...

Nu är det bara resten kvar att fixa. Det ska målas, sys drapperier, sättas fast golvlist, borra hål i TV-bänken samt måla 5 möbler. Lite småsaker som inte gjorts sen vi flyttade in för mer än 3 år sedan. Inget konstigt alltså.

Vad gör man när barnet håller på att somna redan kl 18?

Svaret på frågan, såvida man inte tycker att det vore ypperligt för barnet att somna vid den tiden, borde kanske vara "man går till parken", "man plockar fram play dough", "man tar ett bad",  "man plockar fram ett pussel" eller vad sjutton som helst. Vi tänkte "man åker till IKEA och köper handtag och knoppar till köksluckorna". Sagt och gjort - kl 18:15 stegade vi in på det stora varuhuset.

Barnet piggnade förvisso snabbt till, men mest för att stå i kundvagnen och sjunga högt och ljudligt för andra på varuhuset. Hon berättade också för samtliga var vi var på väg. Liksom sjöng ut det. "Vi letar knoooooooooppar...var är knoooooooopparna?" Hon dansade i kundvagnen medan hon sjöng. Jag som styrde schabraket hade svårt att parera så att vi inte kolliderade med övriga besökare. Det gick sådär.

Men knoppar, handtag och lite annat smått och gott hittades och vi åkte glada och nöjda hemåt nån haltvimme senare, en tusenlapp fattigare. Nu håller barnet snart på att somna hoppas jag.

Hon är inte dum

Jag skrev för ett tag sen om de mutor vi ibland tar till för att få barnet att göra saker vi vill att hon ska göra. Typ ta ett bad nån gång ibland. Kanske till och med tvätta håret. Eller klippa det nån gång i kvartalet när barret blir omöjligt att borsta ut. Det har funkat helt ok rätt länge. Men vi visste ju att det skulle komma och bita oss hårt som rackarns i baken nån gång. Och nu är nån gång här.

- Vi befinner oss på en badstrand. Barnet har badat och doppat huvudet (typ luggen) i vattnet. Hon springer fram till mig, ler och säger "får man inte en glass när man doppat håret mamma?".

- Vi sitter ute på bryggan i stugan. Barnets mormor har just fått klippa håret på henne. Hon har suttit väldigt stilla hela tiden. Oväntat stilla. Så är det klart och barnet hoppar ner från pallen. Så frågar hon mig "får man inte en klubba när man klippt håret mamma?".

Och i den stilen fortsätter det. Över lag är det mycket som fastnar nu. Tidigare har jag kunnat svära hej vilt (även om jag jobbar på att sluta mest hela tiden, men det är ju så jäkla svårt) utan att barnet brytt sig nämnvärt. Nu snappar hon upp allt. Idag låg vi och busade i soffan. Eller busade och busade... hon försökte tränga sig in bakom mig i soffan medan jag helt fredligt låg och spelade wordfeud på mobilen. Tydligen var det ont om plats för hon skrattade och skrek "aaaaj, AAAAAAJ" tills hon la till ett "aaaaaaj, JÄKLAR!". Så skrattade hon ännu mer. Och jag försökte med allvar i rösten säga att det inte låter så trevligt när man säger så. Och att jag också ska sluta säga så.

Bilmusik

Efter sommarens längre bilturer har vi hittat några favoritsånger att sjunga. När jag skriver vi så menar jag barnet. Det är hon som bestämmer vem som ska sjunga och vad som ska framföras. Oftast är det hon själv som drar igång nån låt. Inte hela. Det är en eller ett par fraser som upprepas. Gång på gång på gång på gång. Högre och högre tills ingen inom en mils radie missar framförandet. Favoritlåten för stunden sjungs ofta och högt. Det tog en stund innan vi förstod vilken låt det var, sen trillade poletten ner.

"Your crazy but your lazy, toca boca rocka" visade sig vara "I'm crazy bur you like it, loca loca loca". Inga konstigheter alls. Bara en variant av Shakiras Loca. Inspirerad av toca boca - en serie appar för barn.

Spindeljäveln

Jag skriker till.

Barnet - Mamma, vad gör du?
Jag - Jag jagar en spindeljävel! (något äcklad över den oväntat snabba spindeln)
Barnet - En spindeljävel.
Jag - Eh...just det.

Barnet springer till pappan i soffan.

Barnet - Mamma jagar en spindeljävel!
Pappan skrattar
Barnet - Jag måste ringa morfar och berätta!
Pappan - Ja, gör det!