Igår kväll pratade vi om hur skönt det är att barnet är större och sover bra. Jag sa att numera kan man lita på att man får sova gott och tillräckligt, bara man går och lägger sig i tid. Att nu är det liksom upp till en själv att få tillräckligt mycket nattsömn. Det är vad jag sa. Sen somnade jag.
Inatt kl 04:50 vaknar vi båda av häftig gråt i barnets rum. Maken går och hämtar ett mycket ledset barn som tydligen var mitt uppe i en otäck dröm. Det upprörda barnet läggs i vår säng men är orolig efter drömmen. Det viftas med armar, sparkas med ben och hoppas upp i nån timme innan hon somnar om. En annan var inte fullt lika sömnig längre och låg själv vaken ytterligare nån timme innan sömnen kom ikapp. Så var det morgon.
Man ska aldrig ropa hej...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar