Jag har i vuxen ålder inga som helst problem med mitt namn. Jag gillar mitt namn. I Sverige. Men det är också det enda land där mitt förnamn fungerar. Och det är definitivt det enda land där mitt efternamn fungerar. Mitt efternamn går inte på något sätt och vis att uttala vare sig snyggt eller förståeligt på engelska. Eller spanska. Eller franska. Eller italienska. Men jag gillar att resa och har genom åren fått höra lite olika varianter på mitt namn, beroende på var i världen jag befunnit mig.
När jag för några år sedan (typ 10) säsongsjobbade på en restaurang i Oslo hade mina två chefer väldigt svårt för mitt namn. De var förvisso från Turkiet och inte Norge, men ändå. Min ena chef (vi kallade honom för enkelhetens skull för "arga chefen" eftersom att han ständigt gestikulerade och halvskrek) kom snabbt fram till att mitt namn var för krångligt. "Linnea? Nej, det går inte" muttrade han. Så sken han upp "Du heter Linn!", nöjd över att ha hittat ett för honom fungerande namn på mig. Vad min andra chef (som kallades "snälla chefen" eller om det var "lugna chefen" på grund av sin väna, men ack så lättstressade, uppenbarelse) kallade mig kommer jag inte ihåg.
Härom dagen var det en patient som inte var överens med mitt namn. Jag upprepade gång på gång mitt namn. Artikulerade för allt jag var värd. Hen tittade frågande på mig och brast till slut ut i ett "Ahhh, nu förstår jag. På mitt språk vi säger Lena. Ah...Lena!". Så Lena fick det bli.
På lördag åker jag till Spanien för en veckas lugn och stilla ro. Vi får se vad jag får heta den här gången.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar