Sömnen, var är du?!

Sakta men säkert återkommer minnen från förra graviditeten. Gärna om nätterna när jag ändå är vaken. Jag vrider och vänder på mig (så gott det går med ett ömt bäcken) tills jag slutligen börjar komma till ro, bara för att inse att jag måste gå upp och kissa. Kanske dricka en skvätt vatten också. Och så tillbaka till sängen. Börja vrida och vända på mig igen. Tro att jag ska komma till ro. Då har någon vaknat i magen och lever rövare. Så jag ligger vaken lite till. Får sammandragningar och blir kissnödig. Måste gå upp och kissa igen. Och så fortsätter det. Fantastiskt mysigt det här!