Surpuppor

Man möter dem överallt - i affären, på gatan, på arbetsplatsen, i kundtjänst (!), i trapphuset och på ungefär alla andra ställen där det finns människor - surpupporna. Jag har egentligen ett helt annat ord jag vill använda, men jag håller mig till surpuppa, för ordningens skull. Nu när jag försöker undvika att svära och allt. 

Dessa människor tycks aldrig le, aldrig säga ett vänligt ord eller skämta med någon annan människa. De tycks vara så bittra över livet i stort att man riktigt känner bitterheten välla över en när man kommer i närheten. Det gäller alltså att passa sig. Och jag blir lika konfunderad varje gång jag stöter på en sådan människa. Jag förstår inte hur man är funtad om ens högsta mål i livet är att sätta andra människor på plats, trycka ner eller helt enkelt bara vara snäsig och otrevlig. För jämnan. 

Jag tänker att utgångsläget när man träffar en människa (om man nu inte är de bittraste av fiender sedan tidigare vill säga) är att man är trevlig. Det försöker jag med i alla fall. Livet blir helt enkelt lite behagligare (och inte minst så mycket roligare) på det viset. Jag tänker att om man är en allmänt obehaglig människa så måste man vara väldigt olycklig. Inte leva ett särskilt roligt liv. Så idag när jag mötte en surpuppa i telefonen tänkte jag att hen nog har ont i själen. Kanske skulle hen behövt semester i ett år eller fem. Jag tror att jag ska föreslå det nästa gång.