onsdag 31 oktober 2012

Och plötsligt ligger jag i soffan och lyssnar på Popular

Alltså, jag misstänker att jag blivit immun mot viss musik. Jag kan liksom inte längre avgöra om jag gillar det eller inte. Det finns fortfarande viss musik jag har stora svårigheter med. Typ hårdrock och dansband. Och gangster rap. Och lite mer. Men allt som barnet väljer att lyssna på går mig numera obemärkt förbi. In genom ena örat och ut genom andra, utan att registreras. Hennes musikaliska preferenser tycks varken jag eller hennes far kunna rå på. Det är förskolan som regerar. Så jag funderar på gå till aktion och ta ett långt samtal med pedagogerna om vad barnen får lyssna på under fredagsdiscot. Kanske börja demonstrera utanför förskolan eller nåt för att få mer gehör. Nån av de andra föräldrarna lär väl haka på mig tänker jag. 

Idag låg jag helt fredligt i soffan och lyssnade på Anna Ternheim. Trodde jag. Utan att jag reagerat det minsta har musiken övergått från min spellista till barnets. Och jag kommer på mig själv med att ligga och lyssna på Popular. Och jag vickar lite på foten i takt till musiken. Ska det vara så här?!

Projekt fönstertvätt

Jag vet att det är soligt ute. Jag vet det eftersom att jag har tittat på min yr.no-app. Men våra fönster är inte tvättade på en sisådär två år och i Stockholm betyder det en klar minskad sikt. Åt båda håll. Det ger ett bra insynsskydd, men jag kände imorse att jag liksom fick nog av att inte kunna se ut. Jag förlitar mig på vad jag hör. Smatter av regn på balkongräcket, fågelkvitter, vindspel i ventilerna och så vidare. Så nu har jag startat ett projekt här hemma - tvätta alla fönster! Det kommer inte ske över en natt. Eller en dag. Jag tänkte att ett fönster om dagen är en rimlig arbetsbelastning för den här ömmande sjökon.  

Idag är dagen som balkongdörrarna fått sig en genomkörare. Jag ska inte komma och påstå att det blev perfekt, men nu kan höstsolens strålar lysa in. Och det är onekligen trevligt. Om 4 dagar till är samtliga fönster redo att tittas in och ut igenom. 

Och hör och häpna - det finns både före OCH efterbilder. Tagna med systemkameran. Dock helt inblandning från photoshop (om nu någon skulle börja tveka). 

Före
Märk väl ränderna från sömmarna i persiennerna.
Undertecknad in action. Kräkisarna, dvs tvättlappar i frotté från ikea, kommer väl till pass.

Efter
Åååååååh så tjusigt! Till och med huset mitt emot har ändrat färg. 

När jag såg den här bilden insåg jag att balkongmöblerna kanske borde tas in. Och trallen, kan den ligga kvar över vintern? Eller kommer den dö tralldöden av kyla och snö?
Jag tycker inte riktigt att det framkommer av den här bilden hur oerhört nöjd jag är med min bragd. Men jag är helt enkelt skitnöjd!

tisdag 30 oktober 2012

Klätt var det här

Det är inte bara kommande syskonet som fått en utökad garderob i dagarna. I samband med att flyttkartonger med bebiskläder flyttat upp från förrådet har även dockorna fått en hel del nya kläder. Barnet har tacksamt tagit emot hittills okända plagg att klä både dockor och gosedjur i. Här kommer ingen behöva frysa i vinter!

Här har samtliga fått en ny mössa - Lilla Gubben, Stor-Mumin, Lill-Mumin, Herr Nilsson, Kaninen, Baddockan och Regndockan. 

Jag kunde bara inte motstå

Ja jag vet att vi har bebiskläder till förbannelse men jag bara råkade gå igenom barnavdelningen och plocka med mig några plagg till kassan. Egentligen var det rätt smart gjort av mig eftersom första barnet föddes mitt i högsommaren och således mycket sällan hade långärmade bodys. Nu har vi ett par till. Och jag är ett stort fan av bebiskläder som man slipper dra över huvudet på de små liven. Det brukar liksom inte bli en särskilt behaglig upplevelse för någon inblandad. Men nu har vi allt vi behöver i klädväg till bebis och mer därtill.

Rätt så fotointresserad

Jag upptäckte för ett tag sen att det står i min presentation att jag är "rätt så fotointresserad". Och det är jag faktiskt, tro´t eller ej. Det är bara det att kameran inte alltid hänger med mig. Den hänger med när vädret tillåter och jag har ett hyfsat lugnt barn med mig. Och det är inte alltid jag väljer att publicera mina fotografiska mästerverk. Istället har jag mobilen med mig. Och bilderna blir därefter. Så nej, på den här bloggen kanske du inte kommer överösas av fantastiska fotografier för närvarande. Men jag är fortfarande rätt så fotointresserad.

Här kommer några bilder på mig tagna med min mobilkamera. Man kanske inte kan tro det, men de är faktiskt helt oretuscherade. Man kan liksom inte undgå att se att jag verkligen har blick för det där med fotografering. Eller? 


Jag upptäckte vid tandborstningen en kväll att jag hade den där lystern i ögonen. De var liksom glansiga. Sen kom jag på att jag är väldigt förkyld och att jag nog fått feber.

"Fånga Britney-tofsen" tänkte jag här. Bara för att upptäcka att tofsen halkat ner på bakhuvudet.  Sopborsten har jag placerat lite snyggt i bakgrunden.

Här har jag lyckats fånga Britney-tofsen. Och våra nya soffkuddar. Mitt hår ser ovanligt glansigt ut, så man kan nästan tro att bilden är retuscherad. Men nej. 

måndag 29 oktober 2012

Inte konstigt att jag är trött när jag vaknar

Det här okynnesvaknandet om nätterna har börjat. Jag vaknar utan att ha ont eller vara kissnödig. Bara vaknar och har svårt att somna om. Jag ligger inte och analyserar saker som händer eller ska hända. Jag är inte orolig över något. Kroppen säger god morgon mitt i natten helt enkelt. Sen efter nån timme eller två slumrar jag igen. Och när jag väl sover så drömmer jag. 

Inatt ringde de från förskolan och berättade att de behandlat vårt barn för skabb. De upptäckte vad hon led av på morgonen och tog med henne till sjukhuset och nu var hon behandlad och klar så vi kunde hämta henne. Jag började fundera på om inte hela familjen behöver behandlas och skulle just boka tvättid för att tvätta igenom hela lägenheten när jag vaknade. 

Så är jag plötsligt på en fantastisk strand på en söderhavsö. Där bor jag med mitt barn och några andra kvinnor (kompisar till mig från olika sammanhang) med och utan barn. Vi har var sin hytt där vi övernattar. Vi lever vårt liv på stranden i skuggan av palmerna. Vårt största bekymmer är när hytterna vi sover i ska rivas, men det löser vi genom att bygga en stor hydda där vi ska bo tillsammans. Jag är höggravid men bekymrar mig inte det minsta över det faktum att jag kommer att föda barn på den strand där vi bor. Stranden tynar bort när jag vänder mig i sängen.

Jag är på nåt stort köpcenter och shoppar. Jag har köpt en massa snygga kläder och har väldigt mycket att bära på. Jag står i provrum och provar kläder som ändrar form och mönster medan jag provar dem, allt för att de ska passa just mig bättre. Min kropp ändrar sig också efter kläderna. Jag är mycket fascinerad över detta. Och jag har tydligen hur mycket pengar som helst eftersom shoppingen inte tycks se några gränser. Jag har svårt att bära alla kassarna. 

Sen vaknar jag på riktigt av att barnet har satt sig upp i vår säng (dit hon kom någon gång under natten) och  deklarerar "Nu har jag sovat och sovat och sovat. Nu vill jag gå till soffan. Pappa, sträck på dig så att du vaknar. Jag kan sitta här och vänta på dig. Kom nu pappa!"

söndag 28 oktober 2012

Dagens

Jag roar mig med att gå runt och snora i mjukisbyxor, en för liten t-shirt och Britney-tofs. Inte lätt när magen börjar ta lite mycket plats, de rena kläderna lyser med sin frånvaro och man är trött med alltför otvättat hår. Men skam den som ger sig. Vi har lyckats få tag i en tvättid denna kväll så förhoppningsvis ska jag te mig lite mer presentabel imorgon. Dessutom känns det som att jag har en dunderförkylning på gång, så det gäller att passa på medan det finns lite ork kvar. Rätt vad det är ser jag än mindre presentabel ut imorgon. 


Märk väl strumporna instoppade i ett par flip-flops. Hetaste modet har jag hört. 

Det slank ner lite bebiskläder i tvätten. Känns jättemärkligt att det kommer komma en liten en som ska ha dessa kläder. 

Ingen extra sömn här inte

Denna dag, den dag då man får en timmes extra sömn, var tills för dryga tre år sedan min favoritdag. Jag kunde med gott samvete stanna kvar på festen en stund extra utan att för den sakens skull riskera att vara tokseg dagen efter. Jag kunde sitta uppe och maratontitta på nån film eller TV-serie och veta att jag fick sova ut därefter. Jag kunde helt enkelt kosta på mig att vara uppe lite extra eftersom att jag skulle få sova en timme extra under natten. 

Nu har det här blivit något av en hatdag för min del. Jag får absolut inte sova längre än vanligt. Istället får jag äran att kliva upp tidigare än vad som anses behagligt. Barnet gjorde dag redan vid 7 snåret. Sommartid that is. Så redan klockan 6 satt vi i TV-soffan och tittade på barnkanalen. Den äldre av oss med ögonen i kors.  Sen skulle det läggas pussel, lekas med play dough och pratas. Jag är lite för trött för att piggas upp av den strålande solen utomhus. Istället tänker jag nu ta en tupplur med mitt morgonpigga monster då hon själv tycks ha insett att det blev en lite väl tidig uppstigning. 

fredag 26 oktober 2012

I Oskarshamn är det bananerna som äter barn

Ja, det fick jag lära mig på ICA Maxi härom dagen. Jag packade nämligen ner barnet och en god vän i gamla silverpilen och körde på vinterdäck söderut för en helg i Oskarshamn. Man kan ha helg även mitt i veckan när man är gravidledig/föräldraledig/skiftarbetande. Så det så! 

Helgen har vart fylld med gott att äta, en väldans massa prat, en hel del sol, vackra höstträd, husspotting, årets första snö samt bebisgos. En mycket angenämt helt enkelt. Nu är vi tillbaka hemma och jag ska fortsätta med det jag är bäst på för tillfället - VILA. 



Magen och jag spatserar bland höstlöven

Sämre utsikt kan man ha från gungan!

Ett träd jag ville surra fast på biltaket och ta med hem. 

onsdag 24 oktober 2012

Pimp my Soffa

Det tar sig här hemma! De gamla soffkuddarna är puts väck. Kvalitén var inte den bästa och det var en massa hål i tyget. I helgen fick jag hjälp av mina föräldrar och min man att byta sofföverdrag. Med "fick hjälp" menar jag att de jobbade och jag satt på en stol bredvid och pekade med hela handen. Nu känns det som att vi har en helt ny soffa! Jag skulle vilja ha några fler kuddar bara, men då tror jag att jag får min bättre hälft emot mig. Han tycker inte att det blir tillräckligt mycket soffa kvar att sitta på. Men vi får se vad jag hittar på fram tills att bebisen är född.

Bara för att jag tänkte visa en före och efter-bild hittar jag inte en endaste bild på hur soffan såg ut innan. Men den var beige. Med lila kuddar. Så här ser den ut nu!


tisdag 23 oktober 2012

Läskigt värre

Barnet vill inte sova på sitt rum eftersom det finns läskiga skuggor och monster där. Istället kommer hon in till oss under natten. Så kan det vara! Men ibland undrar jag om det inte är än läskigare i vårt sovrum. För ett par kvällar sen hittade jag den här handen bland kuddarna. Jag hade lite svårt att avgöra var den kom ifrån, och såg framför mig hur någon försökte sträcka sig fram underifrån sängen och typ mörda mig eller nåt. Men så hörde jag ett snarkande ljud nånstans under alla kuddar och började misstänka att handen tillhörde min man. 

Allvarligt?!

I väntan på bussen mot SÖS (bra provtagning, inget mer spännande än så) stod jag vid en gatupratare med reklam för Ultra Tan. Det första jag läser är att det är nyttigt att sola. Bara en sån sak. Sen läsar jag vidare att "forskning visar att solarier genererar viktiga D-vitamin". Jag undrar vem som står för denna forskning att solariesolning är nyttigt. Helt allvarligt. Detta provocerar mig nåt enormt! 

Ja, att vistas utomhus under 15 minuter per dag under sommaren gör att kroppen bildar tillräckligt med D-vitamin för att fylla dagsbehovet. Och D-vitamin är bra då det hjälper kroppen att tillgodose sig fosfor och kalcium. Dessutom kan D-vitamin hjälpa till att förhindra benskörhet (därav ger man bebisar och små barn d-droppar i Sverige). Och det finns forskning som visar att det finns ett samband mellan låga nivåer av D-vitamin och sjukdomar som kolorektal cancer och kolorektala adenom. Man tror även att det kan finnas ett liknande samband mellan D-vitaminbsist och bröstcancer. (läs gärna vidare på Strålsäkerhetsmyndighetens hemsida och WHO). 

Men för att få tillräckligt med solljus räcker det med att ansiktet och armarna är i solen. I 15 minuter. Du behöver alltså inte slänga av dig kläderna. Och du ska definitivt inte ligga och pressa. Befinner du dig på varmare breddgrader räcker det med betydligt kortare tid. Solariesolning bidrar däremot inte till att kroppen bildar D-vitamin eftersom att den strålning du får där till högre utsträckning består av UVA-strålning. Istället ökar risken för hudcancer. 

Jag är förvånad att det ens finns solarier idag. Många sportanläggningar har helt sonika plockat bort sina solarier. Bort med dem bara!


Här har ni reklamen som gjort mig arg. 

Aj

Jag vaknade upp och kände mig lite svullen imorse. Och trött med ont i fogarna efter gårdagens utflykt. Nu ska jag till barnmorskan och inser att ringarna fastnat på mitt svullna ringfinger. Har försökt med tvål men måste nog ta i med hårdhandskarna för att det här ska gå. Typ sitta med handen i högläge först. Kanske amputera fingret.

måndag 22 oktober 2012

Vad gör du där inne?

Barnet roar sig i badrummet och när det varit tyst i tio minuter knackar jag på för att fråga hur det går. "Jag har gjort en rutchkana" svarar hon glatt. Så nu har även baddockan nåt att roa sig med där inne.

En vet hur en roar sig

Jag skulle lämna in bilen på verkstaden för att byta till vinterdäck, och det gjorde jag. Jag skulle ta bilen med vinterdäcken till IKEA och köpa ett gäng kräkisar (små tvättlappar i frotté för den oinvigde), titta på en vardagsrumslampa och en del köksattiraljer. Jag gjorde det förstnämnda men blev sen trött och tog en lyxfika à la IKEA bestående av räkmacka och earl grey på påse. Sen tappade jag liksom stinget. Jag satt och spelade wordfeud och iakttog mina medmänniskor i kafeterian i närmare en timme. Jag lyckades plocka med mig ett par ljusstakar på väg till kassan och satte mig åter i bilen. Så såg jag att klockan var för lite för att åka hem (städning pågick), trots mitt okynnesfikande, och tog en sväng till Heron City för att titta på kuddfodral. Men, vad skådade jag precis innanför snurrdörrarna om inte en CYKEL! En fiiiiin ny cykel med 7 växlar och cykelkorg. Den kommer inte ta mig vättern runt, men förhoppningsvis runt Trekanten framåt vårkanten. Och så småningom även till jobbet. Jag som är stark motståndare till att köpa saker på kredit kom på mig själv att glatt skriva under ett köpavtal några dagar före lön. Jag får väl ändå säga att en cykel är en god investering i min hälsa. 


Lyxfika. 

My precious!!

Sätt oss i arbete!

Vilken härlig helg! Ja, det har förstås regnat och ruskat utomhus så det stod härliga till. Till och med barnet bad om att få gå hem från lekparken i lördags. Men annars har helgen vart mycket behaglig. Vi har haft mina föräldrar på besök och jag har inte lyft ett finger. Min mor och min man har stått för matlagningen. Mina föräldrar har stått för tidiga morgnar med barnet och lek i lekparken. Och vi har samtliga stått för fikande i soffan. 

Sen tyckte de att jag skulle sätta dem i arbete på allvar. Jag kom på att det kanske var läge att byta överdrag på soffan och vips var det gjort. Och en kartong bebiskläder kom upp från källarförrådet illa kvickt. Så efter en myshelg har jag nu lite småpyssel att syssla med i veckan. Köpa nya överdrag till soffkuddarna och tvätta bebiskläder. Det riktigt kliar i fingrarna!

fredag 19 oktober 2012

Som jag ska mysa!

Jag har idag lämnat in allt (förhoppningsvis) i pappersväg till jobbet och ska nu övergå till att vara graviditetsledig fram tills att bebis behagar titta ut. Jag hoppas att det inte blir några förskalv den här gången utan att jag får ha några lugna (om än smärtsamma) veckor fram tills förlossningen. Vill inte behöva läggas in för att bromsa det hela. Förra graviditeten blev jag inlagd när jag var ganska exakt lika långt gången som nu  och får jag välja slipper jag helst gå igenom det igen. 

För att fira in hösten och ledigheten har jag, plusgrader till trots, beställt ett par mjuka och varma vinterskor till mig själv. Jag ser fram emot varma tassar under promenaderna med bebisen. För rackarns vad jag ska promenera när foglossningen väl släpper greppet! Men fram tills dess ska jag mest ligga i soffan och mysa med en god bok och en massa te. Ja, den tid jag inte roar en treåring vill säga. 
Min mjuka, varma sko!

Kylslaget

Vilken vecka vi haft här hemma. Vi har tittat på termometern på morgonen och bylsat på oss därefter. Barnet har gått till förskolan i fodrade galonbyxor och en lika fodrad regnjacka. Själv har jag tagit på mig tjocka halsdukar, vantar och mössa på väg till förskolan. Kallt kallt kallt. Fast ändå inte. 

I fyra dagar har vi klätt oss för de ynka 2.5 plusgrader som termometern visat. Utan att ifrågasätta det hela. Trots att barnet kommit hem svettigt från förskolan. Och trots att vi vuxna i familjen tyckt att det känts som rätt varma 2.5 grader. Vi har till och med bokat tid för att byta till vinterdäck på bilen, för det förstår man ju att är det så kallt på dagarna är det en fråga om minuter innan halkan kommer. 

Så igår när maken kom hem från jobbet berättade han att han börjat ana oråd när han läst i dagstidningen att det minsann skulle vara 12 grader varmt i Stockholm. Samtidigt som termometern fortfarande visade 2.5 grader. Det visade sig att någon (barnet är starkt misstänkt) lyckats ställa in termometern så att den visar lägsta dygnstemperaturen. Vi har alltså klätt oss för varmt helt i onödan. Men nu har vi svettats klart och går åter runt i höstkläder. 

torsdag 18 oktober 2012

Hur man får migränkänning

Här kommer ett enkelt tips för den som känner sig manad. Ta på dig en randig tröja. Gärna i färg med stark kontrast. Jag valde svart-vit om någon undrar. Ränderna måst sitta hyfsat tätt. Det funkar alltså inte med en bredrandig variant. Ställ dig framför spegeln och titta på dig själv. Klart! Migränkänningen är ett faktum. 


Ta nu genast av dig tröjan och fundera över hur du kom på tanken att göra något så urbota korkat som att ta på dig ett migränkänningsframkallande plagg när du inte får ta några roliga piller för själva migränen. 

Kan man skriva vad som helst utan att det får konsekvenser?

När jag skriver inlägg till bloggen har jag som utgångspunkt att inte hänga ut någon. Det kanske låter lite dramatiskt, jag menar inte hänga ut som i komma med smaskiga avslöjanden. Men jag vill inte att mina vänner ska undra om jag kommer att lägga ut bilder från vår senaste fika, middag eller fest på bloggen. Jag vill inte att min man, min dotter eller min familj ska känna sig uthängda. Särskilt inte min dotter som själv inte har något att säga till om i frågan. Därför har jag valt att inte skriva några namn, annat än mitt eget. Och därför har jag valt att inte lägga ut bilder på familjen och vänner (där de kan identifieras), bara på mig själv. Jag väljer med omsorg vad jag skriver. Det finns helt enkelt väldigt mycket som jag väljer att INTE skriva om, även om jag till synes skriver en hel del. Hur andra väljer att göra är upp till dem. Men jag kan inte låta bli att förundras över en del människor.

Jag roar mig emellanåt med att hoppa mellan olika bloggar på nätet. Det finns väldigt mycket inspirerande, roligt, spännande och intressant att läsa. Nu är jag sällan inne och förkovrar mig bland bloggar där den som skriver roar sig med att hänga ut hytt och pytt, tala illa om människor eller helt enkelt kommer med osanningar och påhopp. Eller som envisas med att skriva om varenda konflikt de har med människor i sin omgivning. Men det händer. 

Det som slår mig när jag läser dessa bloggar är hur otroligt onyanserat sakerna skrivs. Och sättet de hoppar på (kända som okända) människor. Jag kan inte förstå det! Fast å andra sidan verkar man kunna skriva vilken skit som helst och sedan efter några år när man inser att ingen vill komma i ens närhet vända blad och bli snäll. Säga att jag har mognat nu. Jag är inte sån längre. Jag hittade bara på. Jag ville bara provocera lite. Men det skrivna ordet finns ju kvar. Alla elaka påhopp går fortfarande att läsa. Den som blivit uthängd kommer fortsätta vara uthängd när du googlar dennes namn. Och bilderna finns kvar. 

Nånstans tycks detta vara okej. Särskilt om du är känd. Du välkomnas tillbaka som en bättre människa när du lämnat din elaka blogg. När du insett att du mognat och är bättre än så. Jag är ledsen, men jag köper det inte. Och jag tycker inte att det är okej. Och ja, jag ser med stor skepsis på dessa personer efteråt. Så för att svara på min egen fråga - det är klart som sjutton att det du skriver kan få konsekvenser! Oavsett om du hänger ut din omgivning eller inte. Och de bilder du en gång valt att publicera finns kvar. 

onsdag 17 oktober 2012

Nej jag är inte den där gravida det lyser om

Detta romantiserande runt graviditeter är för mig skrattretande för tillfället. Ja det kan vara jättemysigt att vara gravid. Att känna bebisen leva rövare i magen. Att få svar på buffande och prat med magen. Att få gå runt i sin egna lilla värld. Men jag har liksom aldrig kunnat identifiera mig med bilden av den gravida kvinnan det lyser om. Den där kvinnan som har tjockt, blankt hår och en särskilt lyster i ögonen. Som känner sig starkast i världen och skrider fram vart hon än går med magen i vädret.

Mitt hår är varken tjockt eller glansigt för tillfället. Och det var det inte förra gången heller. Men då tappar jag inte en massa hår av ammandet så det kanske jämnar ut sig i slutändan. Och jag kan inte riktigt se den där lystern i mina ögon. Jag tycker mest att jag möts av en trött blick och viss glåmighet när jag tittar mig i spegeln. Och jag skrider fan inte fram. Jag haltar. Men jag ska inte sticka under stolen med att jag myser järnet när bebisen sparkar på mig utav bara hundan där innifrån. Även när det är urinblåsan eller revbenet som hamnar i skottlinjen.
Nyvaken och svullen i ansiktet.

Jag vill inte vara speciell!

Jag har alltid varit den som i samband med besök hos läkaren/tandläkaren/barnmorskan/ungdomsmottagningen eller annan mottagning vackert kan kryssa för "nej" på frågor om hälsohistorik. Ingen diabetes, ingen hjärtsjukdom, inga mediciner, inga sjukhusvistelser av betydelse, inga allergier osv. Och det är ju enkelt. Kräver inga följdfrågor eller ytterligare åtgärder. 

Numera får jag snällt kryssa i ett och annat ja. Och jag blir den där lite krångliga patienten med olika besvär. Krånglig är nog förresten fel ord, snarare speciell. Inte u.a. Jag har fortfarande varken diabetes eller hjärtsjukdom. Och jag har fortfarande inga allergier. Ja förutom den där okända substansen som gör att hela jag svullnar upp och täcks med urtikaria, men det verkar jag ju drabbas av vart 4:e år än så länge. Så i nuläget har jag ingen känd överkänslighet. Men jag äter mediciner som kan ha inverkan på den vård jag kan tänkas behöva. Och jag är bevisligen lättblödande, även om jag inte har någon känd blödarsjuka. Och så var det ångesten, även om den är snäll och beskedlig så länge jag äter mediciner. Men den ställer till det när jag behöver träffa läkaren i ett helt annat ärende. Allt blir plötsligt psykosomatiskt. Och det är ju jävligt roligt. Så det blir ett och annat "ja" att kryssa för. Och det stör mig!

Nu känns det som att jag har mycket att hålla i huvudet vid exempelvis läkarbesök. Jag GLÖMMER att berätta om vissa besvär eftersom att jag inte orkar hålla reda på allt. Jag glömde att berätta på specialistmödravården att jag äter medicin. Och att jag förra graviditeten var på väg att föda redan i vecka 32. Detaljer detaljer. Nu ska jag tillbaka till specialistmödravården om ett par veckor och då ska jag skriva en lista över mina krämpor så att jag inte missar något som kan vara bra för dem att veta. 

tisdag 16 oktober 2012

SÅ trött

Den stora tröttheten har slagit till. Det går åt mycket energi till att få bebis att växa, tydligen. Mina pigga stunder under dagen uppgår en bra dag till tre timmar. Övrig tid går jag runt och gäspar. Jag försöker att inte sova på dagtid eftersom jag då får ännu svårare att sova om nätterna. Så istället vilar jag. Och mår illa. Rackarns vad jag känner mig sliten! Som att bli magsjuk igen. Eller känna sig sjukt bakis utan att ha druckit. Ungefär som under de första månaderna av en graviditet. Jag håller tummarna för att det inte är blodvärdet som spökar utan bara graviditeten. Helt enkelt. 

Drömmen om yta

Vi halvsöker ny bostad. Inte så att vi planerar en flytt det närmsta halvåret eller året, men vi håller ögonen öppna. Funderar och drömmer. För visst vore det skönt med lite mer yta! Vi sitter inte i sjön och kan bo kvar rätt länge där vi bor nu. Men med ytterligare en familjemedlem som med tiden kommer ta sin beskärda del utrymme och med hela släkten i norr vore det inte så dumt med mer plats att röra sig på. Ett eller två sovrum till. Ett badrum större än 3 kvadratmeter. Ett kök med plats för matbord. Ett vardagsrum där man inte kan se TV'n från köksbordet. Kanske rent utav ett rum där man kan gömma TV'n! Och ett gästrum - bara en sån sak! 

Men så är det en del att ta i beaktning inför en eventuell flytt. Finns det bra skolor i närheten? Kan man ta sig till jobbet utan bil? Kan man ta sig till jobbet utan bil och utan att kliva upp klockan 4 på morgonen? Hur är närområdet? Och framför allt - har vi råd?! 

Jag vill aldrig hamna i den sitsen att vi inte har råd att betala för vårt boende om en av oss blir sjuk eller utan jobb. Eller när räntan skjuter i höjden. Sist var det jag som blev sjukskriven. Den gången funkade det bra. Särskilt när vi väl fått pengar från försäkringskassan efter tre månader. Men jag vill inte känna stress över hur vi ska ha råd om något händer. Då finns det "bättre" saker att stressa över. 

Så tills vidare fortsätter vi att fundera och drömma. 

måndag 15 oktober 2012

De är nog lite kära i varandra

Något jag har väldigt svårt för är när vuxna envisas med att pådyvla vuxna känslor på barn. Jag känner hur hornen så sakteligen börjar växa och vill fräsa och klösas. Kanske inte ett helt vuxet beteende, men det känns väldigt passande i sammanhanget. Så till den situation som just i detta fall fick mig att reagera. 

Jag hämtar barnet på förskolan. Hon och en av pojkarna leker mycket tillsammans. De klär ut sig, kittlas,  jagar varandra, lagar mat, ritar... Typ sånt som barn i den åldern gör. Inga konstigheter. Jag småpratar med en av pedagogerna medan dottern avslutar det hon håller på med. Pedagogen berättar om hur barnet och den här pojken leker så fint ihop. Att de blir så glada när de ser varandra och att de gärna vill sitta tillsammans på samlingen. Så tillägger hon "de är nog lite kära i varandra". Där nånstans började de där hornen att växa. Varför skulle de vara kära i varandra för att de tycker om att leka ihop? Jag kommer inte ihåg exakt vad jag svarade. Det var trots allt några månader sedan. Men jag kommer ihåg att jag sa nåt i stil med att jag hoppades att de inte la fram det så till barnen. Men att det såklart är roligt att de trivs tillsammans. 

Jag kan lova att jag inte hade fått höra samma sak om mitt barn lekt lika mycket med Anna, Klara eller Ella. Ingen hade ens kommit på tanken att de "nog var lite kära" i varandra. Då hade de istället varit bästa kompisar. Men så snart en flicka och en pojke är bästa kompisar så är vi vuxna snabba att läsa in mer i situationen än vad som verkligen finns där. Och det stör mig. 

fredag 12 oktober 2012

Pausa

- Ska vi gå vidare då?
- Nej tack, jag vill stanna många minuter. Jag samlar jord.

Det går inte nödvändigtvis snabbt att ta sig hem från förskolan. Nu hänger vi i skogen (dvs stigen som leder hem) och får se när vi kommer hela vägen fram.

torsdag 11 oktober 2012

Pimp my kylskåp

Det är inte bara barn som hittar spännande saker på väg till tunnelbanan. Jag får så mycket idéer att jag riktigt kan känna hur maken blir gråhårig.

onsdag 10 oktober 2012

Demensen slår till

Det sägs att julen snart är här. Och med julen kommer en massa planering. Just i år kommer själva julfirandet bli väldigt lugnt och oplanerat för vår del. Vi kommer att naturliga orsaker inte åka iväg nånstans utan bara vara hemma och vila och rå om varandra. Alternativt föda barn. Då blir det inte lika mycket vila. Men fortfarande ska julmiddagar och besök planeras in med vänner och bekanta. Och det gillar jag! Men ibland blir det lite knasigt.

Tidigare under dagen ögnade jag igenom familjekalendern som hänger i köket för att hitta tänkbara middagshelger. Jag fastnar på kolumnen där födelsedagar radas upp och undrar i mitt stilla sinne vilka av vårt barns kompisar som fyller år i början av december. "E & L 3 år" står det i födelsedagskolumnen. Jag kom inte på ett enda namn. Så slog det mig... det är ju vår bröllopsdag! Då har vi varit gifta i 3 år. 

Det är inte lätt när vardagsdemensen slår till med full kraft. 


tisdag 9 oktober 2012

Bröli pruttar

Bebisen, som går under arbetsnamnet Bröli (från Pappas pengar på svt), har enligt storasyster mycket för sig i magen. Hon pratar med Bröli genom naveln och är bekymrad över att inte få några ordentliga svar. "Du kan väl svaaaara nån gång?" ropar hon genom naveln. Vi har förklarat att bebisen inte kommer svara särskilt mycket ens när den är ute, utan mest skrika, sova, äta och skita. Förhoppningsvis inte i den ordningen.

Men där sitter hon och pratar på och väntar på svar. Så kurrar min mage plötsligt till och hon börjar gapskratta. Mellan skrattsalvorna klämmer hon fram "Mamma, Bröli pruttar!". Så var det med det.

I arbetsposition i soffan, med datorn i knäet och tomatfläckad tröja, från lunchen som även den intogs i soffan.


Och nej, det lilla livet kommer såklart inte få heta Bröli. Riktigt så illa vill vi inte vårt barn.

Trytande tålamod

Jag har en dag då jag känner att mitt tålamod är i botten, från start. Samtidigt är barnet inne i en sån där härlig period när hon finner en stor lust i att göra allt hon vet att hon inte får. Hon la ribban redan igår när hon rusade ut i vägen utan att se sig för och var på vippen att hoppa ut framför en bil. Tack och lov var det en vaken bilförare som trots mycket dålig sikt hann stanna. Jag kom stövlandes efter, arg som ett bi, skrikandes och gormandes åt barnet som inte riktigt kunde förstå min frustration. Hon lekte ju bara tafatt med ett lika ouppmärksamt barn. Och glömde liksom bort att man inte kan springa ut i vägen hur som helst. 

Imorse körde hon åter samma race. Så snart ytterdörren öppnades sprang hon iväg. Och det är inte riktigt så att jag kan springa efter för stunden. Jag hittade henne efter ett par minuter längs med vägen. Hon var strålande glad över att ha kommit först dit hon ville. En man som grävde i en rabatt längs med vägen hade stannat upp i sitt arbete och sökt med blicken efter en förälder. En förälder som till slut kom vankandes efter. Ganska arg (men inte lika arg som igår). 

Nåväl, ilska är en bra drivkraft, så nu kanske jag kan komma ännu längre med skrivandet idag. Kanske blir jag rent utav klar. 

söndag 7 oktober 2012

Vinterbekymmer

Med kylan och en växande mage kommer funderingar över hur jag ska klara mig utan att frysa magen av mig i vinter. Idag är det 4 grader ute. Jag kan inte stänga jackan. Knappt ens koftan... Det är kallt. Och det känns onödigt att köpa en jacka som jag kan ha i dryga två månader för att sen inte använda igen. Samtidigt är jag inte särdeles sugen på att frysa ihjäl.

Ska göra en grundlig inventering i klädförrådet och se vad det går att göra åt problemet. Kanske ligger lösningen i nån gammal maläten kappa.

Ett bra söndagsnöje

Gå till närmsta lekpark. Ta med såpbubblor. Låt barnet löpa!

Det var inte jag, det var spargrisen!

Nedrans spargris som välter blommor från fönsterbrädet. Och sen kastar jord från krukan och smutsar ner mitt barns fötter.

fredag 5 oktober 2012

Vård av barn

Efter en mycket produktiv arbetsdag här hemma igår hämtade jag ett mycket febrigt barn på förskolan. Lite trist, inte minst med tanke på att jag var laddad att fortsätta mitt arbete idag, men det är sånt som händer. Istället planerade vi för en hemmadag med mycket film och soffhäng. 

Det började bra - jag fick ligga och dra mig i sängen en timme tack vare paddan och en flaska välling. Sen kom jag på att jag skulle iväg till vårdcentralen och lämna ett prov under förmiddagen och såg soffhänget försvinna. Dessutom visade sig barnet vara näst intill feberfritt och något piggare än beräknat. Så, barnet fick sätta sig i vagnen, och jag gick i sakta mak mot tunnelbanan. Efter att ha lämnat provet kom barnet på att hon ville leka i en park. Jag och mina fogar tyckte att vi gått klart för dagen. Möjligtvis för hela helgen. Men istället fick jag snällt sätta mig på en väldigt sval parkbänk och titta på när barnet underhöll sig själv samtidigt som hon vrålade "när kommer mina kompisar?". Kompisarna höll sig borta och till slut gick hon med på att gå hem. 

Nu har jag bestämt att vi fått tillräckligt med frisk luft för dagen, trots strålande sol. Vi får väl öppna balkongdörrarna om det börjar gå nån nöd på oss. 

Ett stycke barn i liten klätterställning. "Jag ser skogen härifrån, mamma!".

Blivande tvåbarnsmamma med en önskan att lägga sig på en soffa.

Träden i närområdet bjuder på härliga höstfärger. 

torsdag 4 oktober 2012

Blixten och Draken

Jag jobbar hemifrån idag. Mina ömma fogar, den bristfälliga sömnen (som är ett direkt resultat av de ömma fogarna) och sammandragningar gör att avdelnigsarbetet inte funkar längre. Nu är jag sjukskriven på deltid och har lite uppgifter att göra vid datorn sista veckorna innan jag får graviditetspenning. Det var inte riktigt vad jag tänkt mig men ibland får man helt enkelt gilla läget och lyssna på kroppen.

Jobbet jag gör nu kan jag göra var som helst där det finns en dator. Så därför sitter jag i soffan med fullt av kuddar runt mig, utan att röra mig särdeles mycket. Lite trist att inte ha något lunchsällskap men jag reder mig. Jag är dock inte alldeles ensam. Jag har Blixten och Draken med mig, som sitter i fönstret och tittar ner på mig medan jag knappar på tangentbordet. Alltid nåt. Tyvärr får jag sköta snacket själv.

onsdag 3 oktober 2012

Att jag aldrig kan göra rätt

Vi sitter i soffan och tittar på bolibompa innan det är dags att sova. Plötsligt får jag två små fötter med målade naglar uppslängda i knäet med en order - "Massera mina fötter mamma!". Jag, som är måttligt involverad i bolibompa utan snarare har fastnat i nåt spel i iPhonen börjar massera en av hennes fötter med en hand. Då kommer ett strängt "Jag har faktiskt två fötter mamma!". Och jag fick snällt lägga mobilen ifrån mig. 


Fota vaddå?

Jag väcktes av en gosig tjej som kröp upp i sängen inatt. Jag reste mig upp och sa att jag skulle hämta täcket från hennes rum men hon svarade snabbt att hon ville verkligen inte ha något täcke. Jag försökte säga att det är mitt i natten och att det inte riktigt var läge att göra morgon ännu, men hon höll fast vid att hon ville vara utan täcke och att hon sovit jättejätte länge. Maken började vakna till liv bredvid och frågade vad klockan var. Min tanke var att den var runt 3, men efter en snabb titt på klockan såg jag att den var kvart i 7. Så då gjorde vi dag alla tre. Men jag var nog inte helt vaken. 

Innan barn och make gick mot förskola och jobb fick jag ett uppdrag för dagen. "Du kan väl fota fogarna idag". Jag funderade en bra stund över hur det hela skulle gå till. Och framför allt vad jag skulle med bilder av mina fogar till. Troligtvis såg jag rätt frågande ut så maken la till "ja, badrumsfogarna alltså". Där nånstans ramlade poletten ner. Mjukfogarna i badrummet behöver bytas ut och ska fotas inför detta. Det ska jag väl kunna fixa. 


Badrumsfogar i all ära, men den här synen mötte mig när jag drog upp rullgardinen imorse. 

måndag 1 oktober 2012

Gravidcravings

Jag har hittills under mina graviditeter haft ovanligt få cravings. Inga roliga i alla fall, som typ murbruk eller blomjord. Jag har haft perioder då jag varit mer sugen på något men det har aldrig hållit i sig. På grund av detta blev jag alldeles till mig när jag härom veckan satt i godan ro och tittade på Pluras kök. Men det var inget i matväg som lockade mig. Nej, istället fick jag en konstig känsla när jag såg att det alltid var någon i bild som hade en cigarett i mungipan. Jag blev så rackarns sugen på att röka! Jag som aldrig tyckt att det varit gott att röka kunde plötsligt inte tänka på nåt annat. Och jag började se rökande människor överallt och funderade på om jag skulle rycka cigaretten ur näven på dem och dra de djupaste halsbloss världen skådat. Men det har jag såklart inte gjort. Det finns ju bättre och sämre cravings att få. Och hallonbåtar hade nog varit hälsosammare. Murbruk och blomjord också för den delen. Så jag väntar fortfarande med spänning på att få en craving som jag verkligen kan grotta ner mig i.

Ingen semester utan förälskelse

Jag sitter och tittar på bilder från senaste semesterresan och drömmer mig tillbaka. Inte till mina svullna anklar och fötter, för de var inte nådiga, men däremot till lugnet, värmen och miljön. Jag förälskade mig i den lilla hamnstaden (eller byn snarare) och skulle mer än gärna återvända någon gång framöver. Jag förälskade mig även i en liten väskaffär med de finaste väskor jag sett. Jag hade kunnat köpa ett gäng om det inte vore för att jag misstänker att min man inte skulle känna samma glädje över detta köp som mig. Så jag höll mig från att förloras i väskshoppandet och nöjde mig med en plånbok istället. Men jag tänker fortfarande på väskorna lite nu och då. 

Jag sitter och känner lugnet, dricker en capuccino och blickar ut över Atlanten. Tyvärr bestod just denna kaffe av brunt vatten och grädde. Och strandpromenaden låg i Arguineguin - staden som gud glömde. Men vi hade en härlig båtresa dit och hem. 

Jag ägnade minst en halvtimme åt att välja plånbok. Sen gick jag tillbaka 3 gånger för att känna efter om jag verkligen valt rätt.