Hormonell körsång

Tisdagar betyder kör för föräldralediga! Så varför skriver jag om detta på en onsdag, kanske du nu undrar? Det är inte mer spännande än att jag helt enkelt inte hade någon ork för detta inlägg igår. Så.

Vi var många på kören igår. Säkert närmare tjugo stycken vuxna med tillhörande bebisar. Av någon anledning har körledaren valt att vi ska sjunga Utan dina andetag. Med Kent, ni vet. Och den gillar jag. Det är bara det att jag blir ju så in i bängen sentimental när jag ska sjunga den numera. Min syster ville att jag skulle sjunga den på syskonbarnets dop, men då var jag nybliven förstagångsförälder och började gråta redan vid andra strofen så det gick ju inte. Nu går det bättre. Men jag skulle inte sträcka mig så långt som att säga att det går bra.

Så igår stod jag där, med min åttaveckors knodd i famnen, och skulle sjunga tillsammans med övriga tjugo för mig okända vuxna människor. Jag fick liksom mima under väl valda partier och försöka tänka på annat än texten. Jag menar, jag ville inte gärna stå och fulböla framför hela kören. Nåväl, några körtillfällen till så tar jag mig nog igenom hela sången.