Vad vill Du förmedla till Ditt barn?

En länk som en vän postat på facebook fick mig att känna att det var dags att damma av ett av alla utkast. Så här kommer det.

Något som blivit allt mer tydligt för mig i takt med att mitt förstfödda barn blir äldre och klokare är hur hon suger åt sig av allt jag säger och gör. Hon är min spegelbild i mångt och mycket. Och då menar jag inte nödvändigtvis fysiskt. Hon gör som jag gör. Precis som alla barn.

 

Jag må ha en inte helt okomplicerad relation till min kropp, men jag vill inte på något sätt föra över mina känslor för min kropp till min dotter. Eller till min son. Jag vill inte att mina barn nånsin ska höra mig klaga på min kropp. Jag har gett mig fan på att inte prata om bantning, viktnedgång eller huruvida kroppsdelar påverkats av gravitationen (och graviditeter ;)) Jag vill inte att de ska få den medvetenheten. Inte ifrån mig i alla fall. Jag vill inte att mina barn inte ska känna att de duger. Tids nog kommer de ändå få höra från andra vad som är rätt och fel. Hur man "ska" se ut. Och jag vill inte bidra till det. För det gör man ju genom att klaga på sin kropp med barnen i närheten. Genom att antyda att man behöver gå ner i vikt och komma tillbaka till sin "vanliga" storlek efter graviditeten. Och genom att prata om att man borde hålla igen på maten. Och genom att titta på sin spegelbild med ogillande.

Jag menar, hur ska jag kunna förmedla till mina barn att de duger som de är om jag samtidigt visar att jag själv inte gör det? Jag vill så långt det är möjligt slippa höra dem säga att de inte duger. Jag duger som jag är. Och mina barn duger som de är. Och genom mitt eget agerande kan jag förhoppningsvis få dem att tro på det.